.. är ett laddat ord. Ett starkt ord och ett tungt fenomen som drabbar alla mer eller mindre i livet. Sorg är så olika. Olika för olika personer och olika i olika skeden i livet.
Jag får ofta frågan - Hur är det med dig nu då?
Och vad svarar man? Vad förväntas man svara? Vad vill personen ha för svar? Vad ska man säga och hur mycket vill man veta när man ställer denna klassiska artiga fråga. Och vad ska de svara på mitt svar?
Och vad får jag ut av ett långt tråkigt tungt svar? Nja, inte så mycket - faktiskt.
Och jag mår ändå rätt ok. Jag är ofta ledsen i hjärtat, men kan leva med min sorg och hantera den.
Min sorg syns nog inte så mycket på utsidan och den syns nog inte så mycket alls. Den finns på insidan. I hjärnan i form av oändligt många tankar och i hjärtat i form av en uppsjö av känslor. Det är en virvelvind av olika känslor såsom värme och tacksamhet för allt det vackra jag fick av och med min mamma. Alla fina minnen och all kärlek hon gav. Saknad varje dag som går utan att jag får höra hennes röst eller känna hennes varma kramar. Småsaker som telefonsamtal, teckningar, korta spontana besök och middagsbjudningar lite då och då... Jag saknar våra luncher och att jag alltid kunde prata med henne om det mesta. Och jag saknar mina barns mormor - väldigt mycket. Man kan ibland känna sig ledsen för det faktum att livet är orättvisst och ledsen för allt det hemska som mamma tvingades genomgå. Ledsen för allt det förfärliga pappa tvingades genomlida - och så starkt och tappert han gjorde det. Ledsen för min och min brors del. Det hemskaste som kan hända en människa är att på något sätt bli av med sitt barn. Men att förlora sin förälder på ett så grymt och plågsamt sätt, och dessutom se det från så nära är tyvärr ingen höjdare heller. Men jag ångrar inte en sekund av den tid jag la med min mamma under hennes sjukdomstid. Jag önskar bara att vi kunde fått mer frisk tid och fler fina minnen ihop. Hon har missat så mycket redan som hon hade älskat att vara med om.
Jag har en väldig blandning av tankar och känslor.
Men som jag skrev... Jag har inget stort behov av att prata av mig med folk. Inget behov av att bli analyserad eller få tips på hur jag ska ta mig igenom. Jag vet hur jag mår. Jag vet att inget är konstigt. Jag vet att sorgen förändras med tiden. Ingen kan påverka hur jag känner. Det är som det är. Jag blickar framåt och tar en dag i taget. Jag mår rätt ok. Jag har mycket att vara glad och tacksam för. Det ska man ta tillvara på!
Carpe diem!
Det största jag känner av från min sorg är en tung trötthet och matthet som jag inte är van vid. Vissa dagar är jag lite låg och har ingen energi. Det innebär dock inte att jag ligger kvar i sängen och stirrar i taket - för det ger mig sannerligen inget. Jag tillåter mig själv att vara trött och ledsen ibland, men reser mig alltid.
Jag vill inte att detta ska låta tungt och som att jag går omkring och är trött och ledsen hela tiden.
Jag lever varje dag! Fast jag har bättre och sämre dagar. Men mamma finns alltid med i hjärta och tanke. Jag har fått så mycket från mamma. Som tex en stark fighting-spirit! Att lägga sig ner och tycka synd om mig själv eller vara bitter är livet för kort för!
Jag har drömmar och ett fantastiskt liv framför mig! Jag tre Sessor och en man som förgyller mina dagar! Jag är välsignad med världens snällaste finaste pappa och finaste bror! Jag kan skatta mig lycklig som är omgiven av så fantastiska och underbara vänner och kollegor!
Mitt nya favvomotto är: Det är inte hur man har det - utan hur man tar det!
Du kan alltid välja hur du vill hantera de motgångar du stöter på!
Either it makes you - or brakes you!
Man har alltid ett val! Alltid!
Och jag väljer att leva ett rikt och lyckligt liv med framgång och massa glädje och kärlek - med en ängel som alltid vakar vid min sida!
