Och wow, vilken vecka!!
Update! Del 1!
Tänk.. Det blev en 6/10-bäbis!! Med nöd och näppe! På håret kan man säg!!
På söndagmorgon den 5/10 kände jag direkt när jag gick upp att det "hände" nåt. Ett "annorlunda" tryck neråt och sammandragningarna var liksom "mer". Intuitionen sa att nu är det dags!
Ärligt talat blev jag lite sur!
Om jag nu gått över och väntat så länge, så kan jag lika gärna vänta några timmar till och "ge bäbisen" den 6/10 som födelsedag!
Så, jag sa som det var till Mathias.
- Älskling, om inte jag ligger platt stilla idag så kommer bäbisen nu!
- Ok, ligg still då, så servar jag, svarade han.
Och så fick det bli. Första halvan av dagen spenderade jag i soffan med iPad, appletv och MasterChef.
Var uppe och kissade och kände då samma tryck neråt som jag gjort innan, samt starka sammandragningar.
Fortsatt vila!
Hela dagen låg jag still.
På kvällen hjälpte det inte att ligga stilla.
Då kom sammandragningarna ändå. Starkare och tätare.
Till slut var det bara att inse.
Bäbisen är på väg!
Vid åttasnåret kände jag att det väldigt snabbt blev starkare, tätare och längre.
Skickade ut ett sms och annonserade att det äntligen var dags till väntande vänner och familj.
Fick ringa pappa.
- Hej pappa. Det är dags nu. Kan du komma ner och ha tjejerna?
- Ok, ja, visst! Absolut. Ska jag komma nu eller om en stund...
Jag kände efter några sekunder. Bedömde läget...
- Hmmm... Jag tror att NU blir jättebra.
Plötsligt var det kanske bara 3-4 minuter mellan värkarna. Och de blev starkare.
Jag ringde förlossningen. Den trevliga sköterskan konstaterade att eftersom detta var vårt fjärde barn så kände jag själv när det var dags att komma in.
- Ok, jag kommer nu då, svarade jag.
Pappa kom. BB-väskan som fått stå redo i ett par månader plockades fram. Sen bar det av!
Väl framme parkerade vi utan för akuten/förlossningen.
- Ska vi ta en rullstol, undrade Mathias?
- Äsch, det är la bara att gå, svarar jag och börjar så sakta traska.
Sen började maratonvandringen. Ja, så kändes det.
Spännande att gå så långt med värkar. Snigelfart...
Nån som vet hur många km det är från akutmottagningen till förlossningen?!
Nä?! Jag vet inte heller, men det kändes som nåt i stil några mil. Korridorerna ville liksom aldrig ta slut!!
Så, äääntligen kommer vi fram!!!
En trevlig sköterska möter oss.
- Välkomna! Hur går det?
Ni ska få följa med till rummet längst ner här.
Jag tänker - toppen, fler metrar att gå!!!
- Går det bra undrar den snälla sköterskan..
- Mmmm.... Mumlar jag mellan värkarna...
Jag får komma in i ett rum. Lägga mig på en säng.
Måste tydligen helst ligga på rygg. Verkligen bekvämt - Not... Men men.. Vad gör man inte.
Hela kvällen frågar jag med jämna rum vad klockan är.
Hoppas att det ska gå smidigt och att förlossningen ska vara klar på "rätt sida" midnatt...
Efter ett tag gör det verkligen riktigt ont och jag ber om att få lustgasen höjd.
Samt ev vad som helst mot smärtan utom epidural.
Jag är då öppen 5cm.
De hämtar akupunkturnålar att sätta mot ryggvärken. Och ska höja lustgasen. Då upptäcks det att en slang är lös.
Så, ja, lustgasen går absolut att höja - och även se till att jag faktiskt får nåt i mig ;)
Sen kändes livet lite lättare!
Klockan är precis vid midnatt när jag genom lustgasdimman hör barnmorskan säga - Om du tittar ner nu så kommer bäbisen!
Jag kikar ner samtidigt som jag känner bäbisen "glida" ut.
Ser en stor bäbis!
Men döm om min förvåning när jag ser att vår lilla tös har pung och snopp!!!
En kille?!?!!!
Jag blir inte mindre glad - absolut inte! Bara väldigt förvånad!
Ler och tänker att inget med denna graviditet har liknat någon av tjejernas över huvudtaget!
Så, vår familj var nu äntligen komplett!
Komplett med en liten prins - Vår Emmeth!
Och jodå, han är född på rätt sida midnatt!
Envis vinner ;) 00.01!
Kapitel 2 av denna förlossning tar vid!
Om du aldrig fått barn och inte älskar detaljer så kan de skippa detta stycke... ;)
Efter att bäbisen kommit ut ska moderkakan komma ut. Det har gått smidigt med de andra. Men, som sagt, denna graviditet och förlossning är inte som de andra! Så... Först väntar man på att det ska komma en krystvärk som ser till att moderkakan kommer ut. När inte det händer får jag värkstimulerande via navelsträngen om jag inte minns fel. Barnmorska och läkare försöker få ut moderkakan "den naturliga vägen". Trevligt eftersom det redan vart lite "action" där nere...
Efter en timme bestäms det att den ska plockas ut via operation. Och att de stygn som behöver sys ska göras medan jag är nedsövd.
Innan jag rullas iväg för operation frågar bm mig hur mycket jag tror att vågen kommer visa när Emmeth ska vägas.
Jag tänker nån sekund. Kollar på den runda goa bäbisen med hamsterkinderna som ligger i sin stolta fars armar.
3800 gissar jag. Max 3900.
Så, strax efter kl 1 rullas jag upp för operation!
Min första! Nånsin! Lite halvläskigt! Jag är inte rädd - men lite helt klart lite obekväm! Kontrollfreak som jag är lite grann ogillar jag att inte ha en aning om vad som händer!
Hur som helst! Läkare och sköterskor här och där!
Jag sövs fort! Allt blir svart!
Vaknar upp vid tre-tiden. Tar typ en kvart att vakna till. Är ju lite groggy. Men sen så känner jag mig redo!
Blir genast lite rastlös. Ligga där helt själv i ett rum med en ensam sköterska sittandes på en stol.
Känslan är typ "rulla tummarna..." Fast inte ens det går ju pga av sladdar och elektroder m.m
Får syn på min monitor och minns Nellies och Norahs då de föddes.
Börjar ställa frågor till sköterskan om vad alla siffror betyder och frågar några gånger hur länge jag måste ha "grimman" i näsan, elektroder på bröstet, nålar på händerna... De ska tydligen sitta där...
Obekvämt...
Jag vill ju till BB och träffa Emmeth och Mathias!
Så äntligen kommer min bm och sköterska!!
Jag undrar hur bäbisen mår och hur mycket han vägde.
Bm berättar att bäbisen mår fint och är en rejäl kille på 4445 gram!!!
- Va?! Vad sa du?!
- 4 4 4 5 gram
- ......!!!?! Säg det igen?!
- Ja, alltså nästan 4,5 kilo.
- oj.... Säkert?!
- Ja!! Och han är jättefin!
Lite chockad men glad att äntligen var på väg till BB rullas jag iväg.
Ligger i sängen och tänker att det är ganska bekvämt att ligga nerbäddad och bli omkringrullad...
Så!! Äntligen!! Inne på BB!! Klockan var nånstans mellan 4 och 5.
Äntligen få vara hos Mathias och Emmeth!!
När jag kommer in undrar Mathias om jag vill hålla honom!!
Om jag vill?!?!!!
Mathias lyfter över det lilla knytet!
Jag häpnar över tyngden hos min lilla bäbis!
Sen kan jag äntligen för första gången ta en titt på sonen utan att vara lustgas-groggy!
Jodå! Han är ljuvlig! Och jag är kär! Igen!
Livets mirakel!
Tänk att det var den här lille krabaten som legat där inne och busat och haft hicka varje dag!
Den enda trend Emmeth följt är att se till att komma när jag och Mathias inte mår bra. Båda var förkylda och Mathias hade tom feber!
Vi försöker vila lite. Är så trötta. Men jag kan inte sluta titta på vår lille prins!
Vid 8-tiden är det frukost på BB. Innan vi går för att äta passar vi på att ringa hem till våra stora tjejer och berätta för dem och morfar om lillebror!
De blir sååå glada!! Alla fyra!!
Vi bestämmer att Mathias ska komma och hämta dem när alla slutat skolan.
Mira går lång dag - ändå till kl 15.
Så vid 15-tiden är Mathias i Veddige för att hämta tjejerna. Men precis som lovat åker de in till stan på vägen för att tjejerna ska få köpa en present till lillebror.
Sen kommer tjejerna med Mathias. Morfar är med, men kör egen bil.
Mysigt att se dem träffa Emmeth första gången!!
Sååå stolta!!
Vi går till caféet och fikar med morfar innan han åker hem igen.
Jag inser att mitt stackars underliv fått utstå mer denna gång och blir fort ganska trött och har ganska ont.
Har pratat med Inga-Lill och Göran. De är sååå glada och tycker att det är så häftigt att det blev den 6/10!
Vi bestämmer att de får komma förbi och säga hej.
Mathias och tjejerna får gå själva och möta dem. Jag är helt slut och blir liggandes i sängen och somnar ordentligt för första gången det dygnet... Får sova i en timme ungefär.
Mathias kommer tillbaka och meddelar att Inga-Lill och Göran skjutsar tjejerna till Veddige istället för han. Så kan han stanna med mig.
Dagen efter känner jag efter och är klart obekväm med att Mathias som har feber ska åka fram och tillbaka mellan sjukhuset och tjejerna. Dessutom tycker jag inte om att inte ha koll och vara med tjejerna.
Den där rastlösheten.
Trots att jag faktiskt trivs bra på Varbergs fräscha fina BB!
Eftersom allt är ok med mig och Emmeth så frågar jag hur tidigt vi får åka hem.
Vi kan tydligen åka när vi vill.
Jag bestämmer mig för att åka hem på em.
Kan lika gärna knapra alvedon och Ipren hemma som på sjukhuset.
Så, tisdagen den 7/10 får jag och Emmeth ok-stämplar för att åka hem!
- Posted using BlogPress from my iPad
