Har tagit lite tid att få tummen ur och köpa ramar som passar.
Har iofs inte förrän nu vetat vart de ska hänga heller.
De ska upp i vårt sovrum.
Mot den grå tapeten.
Just nu "på tapeten" är ju annars syftet bakom ungcancer.se
Oktober. Den rosa månaden. Då hela Sverige blir ljuvligt rosa. För att påminna om kampen mot bröstcancer. November har blivit blå. Den ska påminna om prostatacancer.
Jag tycker det är bra att man stöttar forskning mot cancer. Jag tycker allt som är emot cancer är bra. Inte bara i oktober och november. Utan hela året.
Enligt mig själv har jag stött på lite för mycket cancer.
Ordet cancer ger mig rysningar.
Cancer tog min farfar. Min farmor. Min morfar. Och.. min älskade mamma.
Morfars kamp mot cancern var kort. Men grym. Ovärdig. Jag har fruktansvärda minnen av de månaderna...
Mammas kamp mot cancern var längre. 3 år. Den fick jag följa väldigt nära. Många sjukhusbesök. Många möten med läkare, sköterskor och personal av olika slag. 3 års berg-och dalbana som slutade fel.
Cancer är en så förfärligt lömsk, grym, plågsam och ovärdig sjukdom.
Cancer har tagit mycket ifrån mig.
Jag har många i min närhet som drabbats av cancer på olika sätt.
Jag har inte bara stött på lidande som slutat i död.
Jag har flera runt omkring sig som överlevt!
Som vunnit sin kamp mot cancern! Som är friska och lever bra liv idag!
Min filosofi är att man aldrig får ge upp! Aldrig! It's not over til it's over!
Jag tror inte att man kan vinna kampen enbart genom stark vilja pch "fighting spirit". Då hade både min morfar och mamma fortfarande vart hos oss.
Men med stark vilja, tro och kämparglöd tror jag att man har kommit långt.
Och man kan definitivt förlora kampen i huvudet. Ger man upp mentalt så tror jag inte kroppen orkar kämpa själv. Så tror jag.
Mest ledsen blir jag när unga människor drabbas. Unga människor med större delen av sitt liv framför sig. Kanske har de barn som behöver dem.
Jag var vuxen när jag förlorade min mamma. Men jag var inte redo ändå. Man är nog aldrig redo att förlora en förälder. Men, om jag som vuxen känns sån smärta och sorg efter min mamma, hur måste det inte då kännas för ett barn?! Det går inte att föreställa sig.
Eller barn som drabbas... Det känns så otroligt fel. Så otroligt fel. Jag finner inte ens ord för det. Som mamma har jag svårt att sätta mig in i den situationen. Jag har sett på nära håll hur cancer bröt ner min älskade mamma. Hur klarar ett mammahjärta att se sitt barn kämpa mot cancer?!
Våra småtöser föddes för tidigt och var nere på drygt 900gram och vände. De kämpade också. En förkylning hade kunnat ta dem ifrån oss.
Ändå. Det är inte samma sak.
Jag köper gärna rosa. Men många gånger när du köper en "rosa" produkt går bara några kronor till själva Cancerfonden. Bättre än inget. Och allt som är rosa är ju fint. Men vill du bidra, så skänk gärna en slant där hela din summa går direkt till den fond du vill stötta.
I julklapp förra året gav jag bort flera stycken "Fuck cancer-armband". Det kändes bra, och de som fick blev glada. En present med baktanke. Två flugor i en smäll.
Samma med mina tavlor. Dem köptes till oss. För att de var fina, och för att de samtidigt bidrog och påminde om nåt viktigt.
Idag har jag alldeles för många runt mig som kämpar mot cancer.
Eller går nära någon som kämpar.
Det skär i mig.
Vad kan jag säg? Kämpa på! Det låter lite klent och klyschigt.
Men så är det! Ge inte upp!
Bryt ihop ibland. Tillåt dig själv att vara ledsen och arg. Släpp ut känslor!
Men sen, samla ihop dig igen, ta ett djupt andetag och gå nästa rond!
Prata med människor du känner dig trygg med. Be om hjälp. Ta emot hjälp!
Ta en dag i taget! Ha hopp! Ha tro!! Och... Ge dig inte!! Fortsätt kämpa!!
Ta till vara på och njut av alla små vardagliga ljusglimtar och sådant som ger dig glädje, motivation och energi!
Omge dig med människor som får dig att vilja kämpa för livet!
Unna dig med gott samvete sånt som du vet gör dig starkare och släpp energitjuvar!
Cancern är ful. Den är grym. Den är lömsk och elak. Plågsam.
Men den vinner inte alltid!!!
Jag vet fleeera stycken som haft cancer - men idag är friskförklarade!
Även fall där många läkare sagt att cancern är obotlig och döden bara är en tidsfråga - så har människor vunnit! Blivit friska!! Fastän det sas att det var omöjligt.
Jag vet minst två!!
Så, ge inte upp!! Var en vinnare!!
Ja, ok.. Nu blev det lite starkt här på slutet.
Men för mig väcker cancern starka känslor.
Jag har respekt för den.
Men jag vet att idag är det många som vinner sin kamp!
Det glädjer mig! Mycket!
Så... Som sagt.. Jag hjälper gärna till och skänker en slant då och då till forskning mot cancer. Min lilla peng kanske inte gör så mycket, men tillsammans med många andras små bidrag så kan det göra skillnad!
- Posted using BlogPress from my iPad
