Kan inte sluta titta på vår vackra lille prins.
Ligger och sover gott.
Helt perfekt!
Så ljuvlig!
På hans första dag sa jag till Mathias,
- Tänk om mamma vart här nu. Då hade till och med du och Daniel få gå åt sidan! Som hon hade skämt bort honom!
Jag log. Ett leende med blandade känslor - värme, kärlek ... blandat med sorg, saknad och smärta.
Hon älskade sin barn över allt annat. Daniel var mammas kille, och jag har alltid vart pappas tös. Men jag och mamma hade en väldigt varm mamma/dotter-relation och pratade om i princip allt! Hon var en av mina absolut bästa vänner och vi hördes av flera gånger i veckan. Hon hade koll på allt och koll på när det hände nåt med tjejerna. Hon ringde alltid och undrade hur BVC-besöket gått, eller hur utflykten med förskolan var, eller hur första besöket hos tandläkarn gick. Sånt där som en mormor har koll på och vill veta om.
Jag njuter av vår sista bäbis. Vår älskade lilla skatt.
Samtidigt poppar saknaden efter mamma upp.
Den är stark. Jag saknar henne så otroligt mycket.
Jag vet hur stolt hon är där uppe i himlen.
Men det skär i mig att Emmeth aldrig kommer få ligga i hennes famn.
Hon kommer aldrig kunna sniffa honom i nacken, klappa det mörka håret eller se in i de bruna små ögonen och le tillbaka mot den glada lilla killen.
Detta är bara tankar. Och känslor. De finns där. Inte alltid. Mest är jag glad. Men ibland, kryper de fram. Smärtar och gör ont.
Men man lär sig leva med känslorna. Släppa fram dem. Då och då. Låta dem vara. Och sen samla ihop sig igen och lägga dem åt sidan och njuta av nuet.
- Posted using BlogPress from my iPad
