Året efter gifte vi oss i augusti.
Nästa år föddes Mirabelle och mina ringar blev för smala. Jag fick liksom inte på mig dem!
La dem i gräddsnipan i finporslinet i vitrinskåpet. Och där låg de. Länge!
För typ tre och ett halvt år sen skulle vi åka på skidsemester. Det händer att jag då och då tänker. Och ibland blir det helknas!
Som då. Jag fick för mig att om vi har inbrott så stjäls ju mina ringar! De ligger ju helt synligt!
I efterhand vore det ju en strålande ide att helt enkelt ta med dem - i plånboken eller i ett halsband kanske. Men nä, jag gömmer dem. På ett för ev tjuvar ologiskt ställe!! Bra där! -.-
Flera månader senare frågar Mathias efter ringarna. Gullig som han är hade han i smyg tänkt lämna in dem och få dem utbankade. Men kunde inte hitta dem.
Det kunde inte jag heller. För jag hade glömt att jag lite stressigt gömt dem. Hmmmm!!!
Som jag letat! Typ överallt!!!
Men nope - inga ringar...
Så, idag. Kalas!!! Wiiehooo! Älskar att fylla huset med vänner och familj!
Underbara gudmor hjälpte mig med det sista inför inkommande gäster. Hon plockade fram porslin.
Dukar fram muggarna i finporslinet.
När jag ska ta kaffe blir jag först mycket förbryllad! Klickade inte. Varför hade en gäst tagit av sig och lagt sin smycken i en mugg?!
Så ser jag ju!!! Meh!!! Det är ju mina!!! Hahaha!!!
Grymt bra ologiskt ställe att lägga dem i en mugg, och sen ställa en på!
Men så många gånger jag flyttat de muggarna! Och använt med - fast bara de som stått ytterst!
Galet!!
Men kul att få dem tillbaka! Grattis till mig själv! Cool present ;)
- Posted using BlogPress from my iPhone
