Jag minns inte exakt vad man kunde vinna. Men jag älskar ju att skriva. Så, jag var med i en tävling där man skulle skriva om nåt man minns från 2011. Här är mitt bidrag...
Så minns jag 2011.
Det är ett år jag kommer minnas med sorg och saknad, men också med kärlek och värme. 2011 var året då min mamma slöt sina ögon efter en hård kamp mot den lömska cancern. Tråkigt nog är det säkert många som kommer känna igen sig i det jag beskriver. Det fruktansvärda som drabbar så många fina vackra människor. Min mamma var en mycket fin och vacker människa. En sån som älskade livet och mötet med människor. Hon älskade skapande, musik och allra mest älskade hon sina 3 barnbarn. Från början och nästan in i slutet kämpade hon tappert och stred mot den grymma sjukdom hon drabbades av. Vi som gick bredvid kunde inte göra mer än att gå sida vid sida av henne och hålla hennes hand. Det gjorde vi. I varje steg fanns vi där – men striderna var hennes. Och tyvärr var nederlagen många. Cancern bröt ner henne sakta men säkert. Bit för bit tills hon inte längre hade någon livsglädje, vilja eller hopp kvar. Där fanns ångest, tårar och smärta – mycket smärta – sån som går ända in i märgen. Sån smärta som är både fysisk och psykisk som nästan inga mediciner rår på. Men istället för kampen och tårarna släppte mamma taget. Hon gav upp... fann frid… Den varma sprakande gnistan som brunnit i hennes vackra blå ögon slocknade. Den 10:e januari drog hon sitt sista tunga andetag och flög mot himlen. Det var med blandade känslor jag tog farväl av min älskade mamma, förbild och vän. En sorg som inte går att beskriva med ord, ett hål i mitt hjärta som ingen kan fylla, en saknad som skär genom själen, men samtidigt också en lättnad för henne. Hennes lidande var över och hon var nu inte längre fången i en svårt sjuk, smärtsam kropp. Begravningen blev vacker. Ren, vacker, med musik som hon nästan valt själv och kärleken hängde hela tiden i luften. Veddiges kyrka var nästan full. En begravning värd en drottning! Det var en fin dag.
Sen följde månader. Konstiga månader. Vissa dagar bättre, och vissa sämre. Men i hennes minne har jag lärt mig den tunga innebörden av den utslitna klyshan ”Fånga dagen”. Det ligger mycket i den. Lev idag! Ta vara på det vackra du har istället för att fokusera på allt som är negativt och jobbigt. Det är inte hur man har det, utan hur man tar det! Jag känner att det bara rasslar ut klyshor nu, men de är vackra och har en stark tänkvärd innebörd. Livet handlar inte om att vänta ut stormarna utan att lära sig att dansa i regnet. Det finns alltid något, eller någon som gör ditt liv värt att leva. Du kan själv bestämma hur du vill ta vara på saker och ting som händer i livet. Mottgångar av olika slag har vi alla. Det handlar inte om att ignorera dem, utan ta möta dem, ta sig förbi dem, och sidan lägga dem bakom sig och blicka frammåt. Vi ska ta med oss alla vackra minnen och lärdomar vi fått, men alltid röra oss i den riktning vi är på väg – nämligen frammåt! Min mamma älskade livet och jag vet att hennes enda önskan var att hennes man, barn och barnbarn skulle få långa lyckliga liv. Därför väljer vi livet. Vi väljer att leva idag och ta vara på allt fint som finns! 2011 minns jag som en berg och dalbana, men det ligger bakom oss nu. Nu ser jag fram emot ett strålande 2012!
