Har våren kommit?

Men wow, vilken dag det var igår!
Hela familjen njöt i fulla drag.

Cykeltur genom lilla byn och landade vid strandpromenaden längsmed VISKAN.
Vi fikade och njöt av solens varma strålar till ljudet av den porlande ån.
Hur underbart?!!!

Barnen lekte och kunde ha stannat hur länge sen helst. Pinnar, snår, stora stenar, ett myrbo och fantasi.

Inget värmer mitt hjärta mer än dagar med familjen! Älskar våra små utflykter. Tjejerna som leker ihop. Har kul ihop! Lillebror som gör så gott han kan för att hänga med. Och så den helt fantastiska pappan som varvar en lugn kaffekopp med frun med lek, bus och äventyr med barnen.

Min bästa vän. Honom älskar jag!

Väl hemma sen fortsatte uteleken. Vi tillbringade hela dagen ute.
Grillen plockades fram, torkades av och bjöd sen på grillad korv i trädgården. Till Nellies glädje satt vi på filtar och åt. Picnic!

Goda vänner kom på besök. Glass, lek, såpbubblor och mys!

Vilken gulddag!!

När vi sen kom in var vi sådär lagom härligt trötta med rosiga kinder och doft av vårvind i håret! Ljuvligt!!

Denna tiden på året. Favorit!!! Älskar't!!!!

- Posted using BlogPress from my iPad

Tillsammans.

Tillsammans.
Det är dagens ord i fotoutmaningen som rullar under mars på instagram.

Stort ord. Tillsammans.
Ett ord jag gillar.

Han och jag.
Vi.
Han, jag och våra barn.
Familj.

Och i nästa steg, pappan. Syskon. Så älskade.
Lilla mormor och gudföräldrarna. De är också min familj.

Tillsammans kan vara gemenskap med vännerna.
De bästa. De som alltid finns där. Ovärdeligt.
De som alltid har en kram över, de som har tid att lyssna och se.
De som lider med dig i motgång och gläds med dig i framgång.
De som stöttar och älskar dig precis som den fantastiska person du är.

Guldkanten kan ju vara husdjuren som är familjemedlemmar också. Tillsammans med dem är vår familj komplett.

Kollegorna!
Bekantskaper som blivit vänner. En gemenskap där vi stöttar, inspirerar och boostar varandra mot framgång och utveckling.

Viskadalskyrkan.
Där trösklarna är låga och det är högt i tak.
Kravlöst. Välkomnande. Varmt.
Dit kan man gå som man är. Aldrig ensam.

Tillsammans i så många olika sammanhang.
Alla så värdefulla.
Vad vore livet utan att ha favoriter att vara tillsammans med.

Hur många tillsammans har du att vara tacksam för?

Sjukt lång paus..

Igen...
Ser att förra inlägget var på julafton.

Hmm...

Det var ju ett tag sen.. Nu är det ju nästan påsk...

Men, som om man inte redan märkt av det här med tiden som rusar.
Familjens lille prins är redan 1 år och 4 månader. Galet va?!!!
Liten herre som med charm, envishet, fantasi och stor vilja tar sig upp och fram genom livet väl påhejad av sina fantastiska systrar.

Här går jag och längtar efter vår, och så kommer det vinter nr 3 typ... Och runt hörnet har vi ytterligare en period av väta och slask.
Men, om man ska vara positiv så är det ju otroligt kul att snön kom exakt nu. Idag. För just idag har Nellie och Norah vart på vinterfriluftsdag med skolan i Åkulla. Barnen har fått prova längskidor och sedan blev det massa snölek, bus och pulkaåkning!

Jag och Emmeth åkte till Åkulla och överraskade syrrorna en stund. Verkligen mysigt!!

Vill på tal om vädergnället kan jag bara tala om att jag älskar vinter. Riktig vinter. Sån med kyla, blå himmel och massa snö! Frisk luft och vitt överallt! Helst vill jag ha vinter från mitten av december, till typ mitten av februari. Sen kan det töa och så kör vi underbar härlig vår i mars-maj.. Juni-september kan det vara sommar... Och hösten.. Som i den lätt bittra verkligheten har mest tid på året borde egentligen bara vara i oktober-november...
Så tycker jag... Synd att jag inte bestämmer över svenska vädret...

Ja.. Så har jag gjort ytterligare en blogg-comeback. Har tappat räkningen på vilken i ordningen..
Ett bra pladder-inlägg med en massa text utan att egentligen ha sagt så mycket..

Planen är att inte låta det gå fram till midsommar innan jag postar nästa...


- Posted using BlogPress from my iPad

Julen.

Den bästa tiden på året!

Och den värsta. Saknaden sitter som en tagg i hjärtat och tryck över bröstet.

Jag hatar att ditt namn står på en sten på kyrkogården.
Du skulle vart här. Med oss. Med mig. Med familjen. Med pappa.

Jag sitter en stund i bilen och gråter. Låter tårarna rulla.
Andas. Torkar tårarna.

Åker hem igen.

Gläds åt att barnen njuter av julen. Den är deras.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Pray for Paris

Världen! Vad händer?
Finner inga ord.
Uppgivenhet. Sorgsen. Varför?!
Så mycket ilska & hat i världen.

Låt kärleken & ljuset vara starkare!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Vad händer?!

Bara några tankar så här en höstig tisdag fm.

Bläddrar i dagens tidning... Rån. Misshandel. Stök. Kaos. Rasistiskt klotter på lågstadieskola i Varberg. Ny brand på ev flyktingförläggning. Bara en massa elände. Människor som gör andra människor illa.

Hur kommer det sig att den intelligentaste varelsen på jorden också är den grymmaste, elakaste, mest destruktiva och egoistiska?!

I sin jakt på pengar och makt så förstörs både andra människors liv och vår planet. Heja oss..............?!

På tal om pengar och materiell lycka så slog gekås nytt försäljningsrekord igår. På en helt vanlig måndag, nästan mitt i månaden såldes det för över 37 miljoner kronor.
Alltså! 37 mille. I omsättning på EN DAG! Galet!









- Posted using BlogPress from my iPad

Det är dags nu!

Nu är tiden här. Tiden att lyfta på häcken. Kavla upp ärmarna. Nu är det dags att börja jobba lite igen. Några spår av den där envisa utmattnings-deprissionsprylen hänger kvar, men de är bara spår. Och jag hanterar dem.

Lite läskigt är det. Att kasta sig ut igen alltså. Att prova vingarna på riktigt. Håller de? Håller jag? Rädslan för att trilla ner i det där trötta hålet igen finns där. Rädslan för att tappa kontrollen igen. Rädslan för den där tröttheten som levde ett eget liv och tog över min kropp och sinne.

När jag har för många intensiva dagar gör sig spåren påminda. De är inte helt borta. Men, jag är bättre på att ducka och undvika svackorna.
Jag jobbar på mitt "lagom".

Lagom mycket i kalendern alltså. Lagom mycket i huvudet. Lagom mycket ideella uppdrag. (Njae, den balansen är lite skev, men svår att skala ner...)

Jag har fortfarande mycket att jobba på.
Men jag lever medveten om mina brister och vet vad jag behöver tänka på.

Ingen är perfekt. Och det är ok. Brister har vi alla. Det är så. Och det är ok. Det finns och kommer alltid finnas mycket att jobba på. Ingen blir någonsin fulländad. Ingen är perfekt. Skönt va.

Jag har börjat jobba igen. Och vet ni. Jag älskar det!
Så tacksam för att jag vågade testa det där som bara skulle vara en hobby. Som sen blev lite mer hobby, och sen blev mitt jobb. Mitt företag.
Ansvar och självdisciplin vs frihet. Eller. Snarare, om jag har självdisciplin och tar ansvar för det jag ska göra, så får jag frihet!

Jag äger hela min kalender! Jag bokar jobb. Jag bestämmer när jag ska vara ledig. Jag kan jobba och umgås samtidigt. Jag kan jobba och vara mamma samtidigt. Det är frihet!
Jag kan hålla ett tempo som passar både min kropp, själ och familj!

Det har vart en lång paus. Så nu gäller det att ha tålamod och bygga stabilt. Bygga upp mitt lager igen. Ta hand om de kunder som tålmodigt stannar och njuter av våra underbara produkter och samtidigt utöka kundkretsen med fler som får möjligheten att skämma bort och ta hand om sin hy.
Ni vet väl att huden är vårt största organ?
Ansiktet vårt visitkort.
Visst vill väl vi ta hand om oss själva?

Dessutom har jag börjat se mig om efter nya kollegor igen. Vem vill inte ha äran att få bygga sitt eget arbetslag?! Hallå vilken lyx! Vilket privilegie!

I mitt team vill jag ha glada tjejer i alla åldrar (från 18 år) som tycker om att ta hand om andra och som älskar våra produkter!
Tjejer som vill ha kul. Som vill ha utmaningar. Som vill växa. Och dessutom är nyfiken på hudvård och makeup!
Kanske någon drömmer om att bygga något eget? Man kanske älskar att pyssla om dem man möter? Eller så attraheras man av vår rosa bubbla med gemenskap, glitter, glamour och massor av stöd och uppmuntran? Personlig utveckling!
Det finns inga krav. Inga måsten. Men möjligheten är obegränsad. Och man kan välja själv i vilken hastighet och omfattning man vill jobba.

"En möjlighet som motsvarar varje kvinnas egen ambition och förmåga."
- Mary Kay Ash

Smart va.

Nyfiken? Varmt välkommen! Alltså verkligen, känn dig varmt välkommen!
Både som ny kollega, ny kund eller som supportande vän!
Alla behövs och uppskattas!

Äkta vänner är en rikedom som inte går att mäta i pengar!
Priceless!

Avslutar med en bild från idag.
Kaffe med god vän.
Prat om allt mellan himmel och jord.

Hon hade med sig en chokladbit.
Den är mitt i prick!

Nu är det dags att kasta sig ut och låta ny fräsch luft under vingarna ta mig upp igen! Yes - jag är på gång igen!



- Posted using BlogPress from my iPad

Game on!

Vi älskar spel!
Tv-spel är kul. Jag älskar alla varianter på Super Mario.

Men nu tänker jag på klassiska brädspel. Sällskapsspel.
Hur mysigt är det inte att samlas runt bordet. Ta fram kartongen med skojigt spel, öppna, förbereda och sen är det Game on!

Här spelas det spel ofta. Nästan varje dag. Jenga, Yatzy, schack, UNO, Labyrinten, Försvunna diamanten och 4 i rad är några av favoriterna här hemma. Om det finns gott om tid spelas Drakborgen!

I veckan hade Deckbox som ligger vid Bruket i Varberg öppet hus för alla spelsugna! Wow vilket koncept! Man får helt gratis gå dit och prova spel! Samuel och Karin som styr skutan går runt och förklarar och hjälper till. Vi var där i över 2,5 timme! Tjejerna hade sååå kul och flera nya spel testades och önskades i julklapp!
Mamman kunde mysa runt och hann till och med att njuta av en kopp lyxkaffe! Även lillprinsen hade kul med jämnåriga kompisar!

Mycket lyckat!














- Posted using BlogPress from my iPad

Bu!

Halloween!
Nåt som aldrig firades när jag växte upp.
Maskerad hände väl nån gång då och då. Det gillades!

Jag är fortfarande inte nåt stort fan av Halloween i den bemärkelsen att det ska skrämmas och tema zombies, monster, död och skräck.
Kan bero på att jag aldrig uppskattat rysare och skräckisar. Aldrig! Inte ens lite. Äckligt och obehagligt tycker jag.

Däremot gillar jag bus, fester och utklädning!
Maskerad, utklädning och ansiktsmålning är jättekul!
Men jag föredrar glada och/eller roliga teman.

En vän berättade att man i vissa delar av Norge mjukat upp Halloween till "Hello vän". Passar mig klart bättre!

Sitter nu i soffan med en kopp kaffe och liten paus.
Tjejerna gör glada kort att dela ut när de ska gå ut på Halloween-turné ikväll.
En liten örn i sällskap av två fladdermöss.
Jag har förberett för besök med små påsar med popcorn och mini-smarties-askar. Inget avancerat pynt hemma, men två stackars små pumpor fick vi karvat ur igår. Till tjejernas förtjusning.

För övrigt verkar det bli en lugn kväll hos familjen Nilsson.
Gissar på att det blir en myskväll med spel!
Nya favoriten Dobble står på agendan!



- Posted using BlogPress from my iPad

Bäbisen växer...

... och rent tekniskt går han väl egentligen inte under kriterierna för att vara en bäbis längre...
Men men... Han kommer alltid vara min bäbis.

Som barn nummer fyra med storasystrar som har aktiviteter har han ju liksom fått åka med och "anpassa" sig till ett aktivt liv.
Där kommer bärselen in. Wow! Älskar bärselen! Hur skulle jag klara mig utan denna fantastiska uppfinning!
Som den underlättat tillvaron vid alla våra barns bäbistid.
I synnerhet denna gång.
Emmeth älskar att sitta nära och hänga med i selen.
Så länge som med honom bar jag inte tjejerna. Men han ÄLSKAR bärselen.
Så. Vad gör man då nu när han är på väg att växa ur vår fina Babybjörn... Slutar?!

Nej nej! Varför bryta ett ypperligt fungerande koncept.
Man uppgraderar helt enkelt till nåt nytt!

Jajjemensan! Jag har införskaffat en ny pryl. Bärsele fas 2!
Vi har alltid haft Babybjörn innan. Men den går "bara" upp till 12kg, vilket tidigare har räckt utmärkt innan.
Jag har nu köpt en Ergobaby! Den håller för upp till 20kg och kan även bäras på ryggen! Ska nog även fördela tyngden bättre. Så detta känns toppen och spännande!

Dessutom har jag hittat en i favvofärgen teal. Eller Petrol. Mörk turkos... Ja, kärt barn har många namn...

Och ett vind- och vattentätt skydd passade jag på att beställa samtidigt!
Yeah!!!


- Posted using BlogPress from my iPad

Ups & downs..

Så sitter jag här. I soffan. Slö. Trött i huvudet.
Nöjd. Glad. Tacksam. Tänk om ändå huvudet kunde fatta det.
Så är det lite med sånna där depressionsrester.
Depressionsskräp som envist hänger kvar och vägrar släppa helt. Okontrollerbart.
Har nu dock lärt mig att liksom ana när vissa av vågorna kommer.
Ändå lika svårt att parera dem ibland. Och ibland är de oundvikliga.

Igår hade vi kalas för Emmeth.
Åh så kul! Jag älskar kalas! Verkligen! Det har jag alltid gjort! Kommer nog alltid göra. Så mysigt att fixa med och sen ha huset fullt av vänner!
Hade tidigt en plan för det där 1-årskalaset. Men, som vi alla vet blir det ju sällan som man tänkt. Dock blir det ofta så här ---> Jag chillar... För länge. Och sen är det bråttom vilket gör att mitt huvud blir trött och jag får förhandla med mig och min planer. Oftast blir det helt ok ändå eftersom jag oftast lägger ribban för högt från början. Burkar därmed oftast landa i nåt alldeles lagom och bra.
Så även denna gång.
Seg morgon och fm. Huvudet inte riktigt med på noterna. Jag är lätt avtrubbad och hjärnan tänker sakta. Och sen.. Så är jag där igen. Tidspress och då minsann blir det fart på mig... Fick göra en och annan korrigering i planen som hela tiden skalades ner..
Men på det stora hela blev det riktigt bra. Gästerna gör kalaset heter det va? Wow vilka gäster! Tänk vilken tur vi har som får vara omgivna av så många fina människor!
Det blev en tårta. Det blev bullar. Kakor. Popcorn. Salta pinnar. Godis givetvis. Saft. Kaffe och te. Vimplar och galet många ballonger. Min bror blev ballongansvarig och den herrn gör inget halvdant. Det är all-in, extra extra... Aldrig har jag sett så många ballonger i samma rum. Och dessutom i olika former och regnbågens alla färger! Barnen var lyckliga! Blev ju bättre än om jag själv hade organiserat ballongpyntandet. Det hade helt klart blivit mer diskret...

Glömde sätta ljus i tårta. Glömde sjunga för det lilla födelsedagsbarnet. Hann nätt och jämt hälsa på de trevliga gästerna... Men. Det tänk så så bra det blev ändå. Väldigt nöjd 1-åring!!! Nöjda systrar som hade massor av kompisar att leka med. Nöjda och mätta gäster. Vad mer kan man önska av ett kalas?! Så helt klart lyckat alltså!

Och, får inte glömma. Jag är ju aldrig ensam i nåt jag gör. Jag har ju världens bästa man. Vi är ett team! Tack o lov för honom! Min klippa!

Det var alltså en dag som gick i turbo-speed från morgon till kväll.
Som alltid avslutar vi med köp-mat. Igår blev det pizza. Mums!
Så skönt att inte ställa sig i köket igen efter ett kalas.

Idag. Dagen efter alltså. Som sagt. Nöjd. Tacksam. Lycklig.
Men trött i hela kroppen - särskilt knoppen...
Jag längtar tills den dagen då roliga grejer inte kostar så mycket energi i efterhand. Jag längtar tills jag återfår kontrollen över knopp å kropp. Kanske den dagen inte kommer helt. Eller så gör den det. Vem vet? Återstår att se.
Jag får helt enkelt fortsätta att träna på att balansera min energi. Hushålla. Spara. Vara snäll mot mig själv. Skala av onödiga energitjuvar och göra lite i taget - fast mer och mer. Trappa upp - sakta. Det är tålamodskrävande. Men jag jobbar på det.

Jaja.. Det var några sega dagen-efter-reflektioner.
Nu ska jag blunda några minuter medan Emmeth sover.
Sen ska vi åka och kolla när vår stora fina gudson spelar basket.
Det gillar jag!


- Posted using BlogPress from my iPad

Fyrabarnsmorsa

Så. Hur har första året som fyrabarnsmamma vart?
Lugnt, fridfullt och harmoniskt såklart!

Näe. Givetvis intensivt, full fart och med lätt sömnbrist. Men vad ska man förvänta sig? Det liksom anade vi innan detta kapitel startade.

Men jag är så nöjd. Verkligen! Glad och tacksam över att vår kille är frisk och dessutom inte har varken kolik, krupp, astma eller nåt annat stökigt.

Veckorna susar förbi och kalendern är aldrig tom.
Men tur är väl det för då hade jag blivit tokig!

Tiden rullar på i ett hiskeligt tempo, men vi har farten uppe och flyter med.

Hej barn nummer 4 och välkommen ombord på tåget!
Spänn fast dig och njut av åkturen. Tjoohoooo!

Det enda man kan vara helt säker på med livet är att man aldrig kan planera det helt. Plötsliga saker händer. Hela tiden. Man får vara flexibel och tålmodig. Ju fortare man upptäcker det desto lättare blir livet.
Det mesta löser sig ju.

Livet som fyrabarnsmamma är ibland frustrerande på det viset att tiden inte alltid räcker till för allt jag skulle önska. Ibland kan tålamodet också vara på bristningsgränsen och ekonomin är för det mesta mer eller mindre ansträngd.
Men inte heller nåt av detta kom som en överraskning.

Man gör ju sina val i livet. Vi gör våra. Ni gör era. Man kan påverka mycket. Det senaste 1,5 året har jag knappt jobbat. Så när jag kommer igång igen så kommer ekonomin också bli bättre såklart.
Tiden är ju som den är. Rättvis. Man får bara fortsätta träna på att prioritera och vara snäll mot sig själv. Man får sänka ribban inom vissa områden. Skala av. Inte skapa fler måsten. Ta vår trädgård som exempel. Eller vår källare. Oj oj... Finns så mycket att önska. Så mycket att göra. Kaos. Men ok... Det får vara så ett litet tag till. Det löser sig. Just nu står det inte högst på min prioriteringslista.
Och sömnen.. Äsch. Den är ju en petitess... Vissa dagar får man helt enkelt finna sig i att vara ännu mer disträ än vanligt och känna sig som en sengångare. Den delen rättar ju till sig så småningom...

Så... Även om orden jag skulle använda för att beskriva mitt liv idag inte är lugnt, fridfullt och harmoniskt vill jag ändå helt klart säga att jag är genuint lycklig. Jag lever ett fartfyllt rikt och friskt liv med min underbara familj! Med små stänk av lugna harmoniska stunder...
Heja oss!



- Posted using BlogPress from my iPad

För ett år sen...

... låg jag på soffan och tittade på Master Chef. Program efter program på Viaplay...
Mathias servade mig och tog hand om tjejerna.
Jag var 7 sega dagar över bf, vilket i min verklighet innebar minst typ några veckor över tiden.
Jag var ju inställd på att föda tidigt. Alla tjejerna hade ju kommit för tidigt, så det skulle ju vår fjärde lilla tös också göra.
Förutom att jag levde i tron att jag var förprogrammerad att föda före utsatt datum, så var jag ju även helt säker på att jag bara bär flickor och föder inga bäbisar på över 4 kg.
Om några timmar skulle alla dessa fakta vara krossade.

Jag hade ju vaknat nu på morgonen för ett år sen. Gått upp - nej förlåt, vankat upp (!!!) och kissat. Och då! Ni som vet, ni vet vad jag menar när jag säger att den där känslan! Känslan och instinkten som säger att NU är det dags! De här sammandragningar är SÅNNA där sammandragning. Förvärkar!

Nu var det ju det där med datum. Jag råkar ju vara en aning tjurskalligt envist lagd. Och om jag nu tvunget skulle gå över så ville jag prompt få ut ungen antingen på kanelbullens dag - för ironin att klämma ut Bullen i ugnen på just den dagen, eller med lite tyngre innebörd den 6/10. På Mariettes födelsedag. Mariette... Min älskade kusin som lämnade oss en majmorgon 2007. 29 år gammal.
Så... Döm om min irritation när jag vaknar den 5/10 med DE där värkarna!!! Nääääeeeeeee!!! Vet du vad!!! Det här går jag bara inte med på!!!

Så. Jag bestämde mig för att göra allt som stod i min makt (utan fara för barnet såklart!) för att förhala förlossningen!
Jag parkerade min något runda figur i soffan i horisontalt läge och rörde mig inte ur fläcken. Utom två gånger då jag var absolut tvungen att kissa. Som gravid kan man liksom inte knipa hur länge sen som helst utan att en olycka skulle vara ett faktum. Så är det bara...

Heeeeela dagen lyckades jag som sagt ligga still. Väl medveten om att när det skulle dra igång på riktigt skulle det kunna gå fort och då gör ingen vila i världen någon skillnad...
Just detta ögonblick kom nån gång vid 19.30-20-tiden. Alltså mitt i tjejernas läggdags.
Kände på mig att det liksom drog igång. Oklart om hur fort det skulle eskalera. Ringde pappa.
- Hej! Du... Det är nog dags att åka in. Kan du komma ner till tjejerna?
- Ja. Absolut. Ska jag komma nu direkt, eller om en stund?
Det roliga är att den frågan var jag inte säker på när jag slog numret till pappa... Jag fick stanna upp och känna efter en sekund eller två innan jag sen var helt säker på mitt svar.
- Nu pappa. Nu! Vore kanon. Verkligen...

Pappa kom direkt.
Vår BB-väska var färdig sen typ 2,5 månad tillbaka. Bäst att vara säker och förberedd liksom...
- Mammaaaaa! Vi vill kramas! Tjejerna var såklart uppspelta, förväntansfulla och nervösa! Glada såklart! Detta var ju superspännande!!! De studsade, pladdrade och fnissade!
Jag förstod dem helt klart, men försökte besvärat ta mig ut genom dörren! Började känna mig lite stressad...
- Mathias, vi måste åka NU!

Sagt och gjort. Vi åkte. Äntligen. Vilket (glädje-)kaos vi lämnade pappa med är ju en annan historia. Tur att han är så van vid tjejerna och känner dem väl.

När vi kom fram till Varbergs sjukhus frågar Mathias snällt om han ska hämta en rullstol att köra mig i.
Äsch, tänker jag... Det är väl bara att gå. Så långt är det ju inte. (Säger jag med gamla BBs läge i minnet)
Sen mina vänner börjar den evigt långa vandringen... (Kan höra nån pedagogisk berättarröst säga - sen vandrade de i 3 dagar och 3 nätter genom öknen... Bla bla bla)
Typ den känslan... Korridor efter korridor efter korridor....!!!! De oändligt långa sjukhuskorridorerna ville aldrig ta slut.
När vi så äntligen kom fram till slut så möts vi av en vänlig sjuksyrra. Hon ler och säger mjukt - Nu ska du få följa med till rummet längst ner i korridoren!
Men, seriöst! En korridor till!
Vänlig och gullig som hon var fortsatte hon prata med mig... "Hur går det" "Hur mår du" etc etc... Oklart om jag svarade. Tror att jag trots något irriterade känslor försökte le och svara. Man ville ju inte vara oartig liksom..
Men i mitt huvud tänkte jag nåt i stil med - Var tyst, eller prata med min man. Han håller inte på att föda. Jag andas. Låt mig va! Typ...

Samtidigt som jag försökte att uppföra mig civiliserat och andas hade jag maniskt koll på klockan. Jag hade ju för sjutton inte legat som en pinne på soffan i en evighet för att sen snuvas på mitt tänkta datum med bara nån timmes marginal. Det vore ju förfärligt retligt!

Efter en stund frågade barnmorskan vänligt Mathias varför hans fru ständigt frågade hur mycket klockan var... Han fick då lite kort förklara läget...

Jag hävdar bestämt att om jag vetat hur evighetslånga korridorerna var och då tagit rullstolen som min underbare make så snällt erbjöd så hade tiden inte vart några problem.
När krystvärkarna drog igång fanns det inget utrymme kvar att bromsa. Då var det liksom dags. Då var det bara att släppa kontrollen helt och lyda kroppen.
Med nöd och näppe kom vår lilla tjej ut på rätt sida midnatt och visade sig vara en liten prins!!! Döm om min förvåning! HON hade snopp minsann! Mycket märkligt upplevelse där man ligger med benen i vädret (typ) och fullpumpad med lustgas... Ett lyckligt, men något förvirrat ögonblick! Som sen landade i varm kärlek!
Spännande överraskning nummer två blev den fastväxta moderkakan. Spännande var ordet. Aldrig hade jag hört talas om detta. Men nu blev jag varse även detta faktum. Efter en timmes kämpande satt den rackarn fortfarande fast inne i mig. Tjohooo... Not.
Akutoperation. Jo ja tackar!
Tänk så många nya erfarenheter man hinner skaffa sig på ett dygn!
Första operationen med sövning. Förutom att dra ut den där moderkakan skulle jag tydligen samtidigt få uppleva att bli sydd "down there"
Även det en ny erfarenhet. Måttligt spännande. Men men...
Dock oändligt tacksam över att bo i ett land med så bra sjukvård! Ett smidigt rutiningrepp senare ligger jag på uppvak. Hade jag haft oturen att bo i fel land hade jag sannolikt förblött och mitt liv hade vart till ända där och då. Men. Här. I Sverige får man hjälp. På plats. Direkt. Av fantastisk personal. Tacksamhet!!!
Dock får jag erkänna att min otåliga personlighet och mitt lätt "drogade" tillstånd inte var överdrivet tacksamt just exakt på uppvaket.
Stackars sjuksyrra som hade den ärade uppgiften att vakta mig.
- Måste jag ligga här länge?
- Kommer nån och hämtar mig snart?
- Måste jag ha kvar alla slangar och sladdar?
- Alltså måste jag ha kvar ALLA slangar och sladdar?
- Jag känner mig rätt ok nu. Får jag gå ner själv.
Alltså, jag mår ok.

Men, så äntligen efter typ en seg timme så blir jag hämtad.
Då får jag nästa överraskning. De har ju under tiden jag legat på operation hunnit väga vår lille prins. Och vår lille prins var visst inte så liten. Nog hade jag hunnit se att han var stor. Men jag trodde nog att han kanske vägde typ 3800-3900 kanske..
Barnmorskan ler varmt och talar om att den lille gossen vägde 4445!
Tre gånger frågade jag -Va?!
- Alltså, Fyra fyra femma nolla.
- Ja, alltså nästan fyra och ett halvt kilo.

Jösses.

På väg till BB och mina killar ligger jag där i sängen. Nerbäddad och glor upp i taket.
Bm och sjuksyrran som var med funderade ev på om jag ff var drogad när jag ligger där å funderar högt. Det måste ju vara så det känns att bli nerbäddad i barnvagn och omkringkörd. Ganska mysigt faktiskt...

Väl nere hos min ljuvlige lille kille och min dunderförkylda man känns det skönt att få andas och lukta på bäbisen.
Där har ett nytt kapitel i vårt liv startat!

Sen dess har det gått 1 år.
Galet. Det året har verkligen gått sååå fort.
Hela familjen är så glada för vår Emmeth. Hela familjens charmtroll och prins. Underbart att få uppleva ytterligare en liten människas uppväxt!
Precis som sina systrar är han helt fantastisk och älskad till månen och tillbaka!

Som mamma njuter jag i fulla drag och tar till vara på så mycket jag kan. Denna gången vet och känner jag att familjen är full.
Inga fler bäbisar hos oss.

Helt underbart är det verkligen!
Men det kräver också mer av mig som mamma. Betydligt mindre sömn gör mig tröttare. Jag har fyra istället för tre att dela min uppmärksamhet på. Ekonomin ska hålla för fler munnar att mätta och fler kläder m.m.
Jag vill kunna hinna med alla mina barn. Jag vill vara en sån mamma som har tid att hjälpa till med läxor, laga mat, baka, fika, leka, göra små utflykter och vara engagerad i deras aktiviteter. Följa med på träningar ibland och matcher/uppvisningar.

Så. Jag känner mig verkligen sååå nöjd nu. Mer än nöjd. Såklart! Men färdig. Det bästa av allt är att jag är gift med världens finaste man. Vi pratar mycket. För oss är det viktigt att ha en öppen dialog och att prata, lyssna och respektera varandra. Det är så skönt att vi känner likadant. Inte nog med att jag får vara mamma till världens finaste kids, jag råkar även vara lyckligt gift med deras pappa som är min bästa vän!

Ja... Nu ska jag sluta skriva. Snacka om en låååååååång come back... Oklart hur många som orkat läsa allt.. Men men. Som sagt. Jag skriver detta lika mycket för mig själv som för någon annan. Mysigt att kunna gå tillbaka och läsa sen...

Ska åter igen försöka ta upp bloggen. Saknar ofta skrivandet.
Men ska försöka skriva oftare. Mycket oftare. Och mycket kortare...

Kram på er...


- Posted using BlogPress from my iPad

Beloved-kurs

Åh! Jag ÄLSKAR att fota!

Förr hade jag mer tid för det. Eller, snarare, förr tog jag mig mer tid för det. Hade kameran med i princip överallt!
Ska börja med det igen. Man får bättre flyt och det blir mer naturligt, samt att man lär känna sin kamera bättre å bälte ju mer man använder den såklart!

Jag har fotat lite bröllop, vänner och vänners barn. Har gått flera kurser hos min stora foto-idol och förebild - fotograf Karin Linde. Proffsig och så fantastiskt duktig fångar hon ögonblick och känslor med sin kamera på ett varmt, mjukt, lekfullt och naturligt sätt!

För några veckor sen fick jag äran att gå på en liten inspirerande kurs i tekniken Beloved! WOW!!
Konceptet är helt underbart och jag fullkomligt älskar det! Tanken är att göra fotosessionen mjukare, närmare och varmare. Jag och familjen fick ju testa det förra sommaren och det var en underbar stund som gav oss ett vackert varmt minne trots kyliga vindar vid havet. Bilderna strålar av den värme Karin fick oss att plocka fram och känna. Allt flöt smidigt och ordet harmoni poppar upp. När jag tänker tillbaka på den kvällen blir jag varm i hjärtat. Det är så det ska vara! Det är så en Beloved-fotografering ska kännas - varmt, mjukt, avslappnat, fluffigt och lyckligt!

På lilla kursen jag fick gå och smaka på detta fantastiska koncept hade jag fina Malin & Viktor med som modeller att testa på.

Bjuder på mina fem favoritbilder.














































- Posted using BlogPress from my iPad

Lev medan du lever!

Precis hemkommen från ett alldeles för tidigt farväl.
Vackra, omtänksamma, fina, positiva och varma Jenny förlorade kampen mot den vidriga cancern. Kan inte med ord beskriva hur fel det känns att hon fick lämna oss.

En begravning som verkligen berörde djupt in i hjärtat.
Hon hade vart med och designat sitt avsked och bla skrivit ett brev som lästes upp.

Förutom meddelanden till sin familj som fick allas tårar att spruta så var hennes önskan till alla tydlig:
Ta vara på livet! Lev medan du lever!
Umgås med dem som får dig att må bra! Haka inte upp dig på småsaker, utan fokusera på allt fint du har och njut!

Jag torkar mina tårar och lovar dig Jenny att ditt minne kommer leva så länge jag lever! Du var en person som spred glädje och värme och jag är så tacksam som fick dig som vän!

Sov gott! Våra vägar möts igen...





- Posted using BlogPress from my iPhone

Comeback! Igen...

Update...

Snacka om jojo-bloggare..
Ibland tar jag en paus på några timmar. Sen några dagar. Nån vecka..
Eller typ 3 månader...

Men.. Ni har inte missat så mycket.. Eller?!
På 3 månader hinner inte mycket ändras. Eller så så händer det en hel del. Beror på hur man ser på saker och ting.

Dagarna går ruskigt fort iallafall.
Full fart med mina 4 älsklingar och deras fine far.

Nu njuter hela familjen av att ha sommarlov. Eller, nästan hela familjen. Pappan i huset jobbar fortfarande. Men vi andra njuter av sovmornar, Sommarlov på Tv, inga läxor och färre tider att passa.
Dock väntar vi, precis som alla andra, på det där sköna vädret. Vi vill bada (kan man förvisso ändå om man har våtdräkt alt inte har ont av en vattentemp på 15 grader,..), springa barfota (kan man iofs göra nu ändå) och äta glass i solen. (Kan man iofs typ göra nu med..)

Emmeth växer så det knakar och blir ordentligt bortskämd av sina systrarna varje dag. Tänk att en sån liten människa kan sprida så mycket kärlek och glädje. Nu har han snart vart ute hos oss i motsvarande en hyfsat normal graviditet. Den 6/7 blir han 9 månader! Time flies!! Carpe diem mina vänner!! ;)

Nellie, Norah och Mirabelle har spelat fotboll men har sommarlov även från den nu. Fast det spelas hemma lite varje dag. Härligt!

Våra tre små tussar (kaniner...) lever fortfarande (hurra!!!) och mår bra! Toppen med grymma hundsäkra och rymningssäkra buren samt kärlek och omsorg varje dag! Snart ska de även vaccineras och kastreras. Nu gör vi allt som står i vår makt för att dessa små pälsbollarna ska få leva lyckligt hos oss i måååånga år!!

Är osäker på hur roligt detta inlägg är. Gissar att intessepilarna viner som hejsan och att ni nu antecknar all denna viktiga information?! (Ironi..) men som sagt.. Bloggen är lite som en öppen dagbok..

Idag är det Pride-festival i Varberg!
Igår (tror jag) blev det lagligt i hela USA med gay-äktenskap.
Hurra och heja kärleken!

Nu ska jag avsluta detta sprudlande intressanta inlägg med ytterligare en intressepil - bäbisen sover, tjejerna leker, mannen är ute och grejar så mamman (jag då..) ska gå ner i källaren och ta en sväng i tvättstugan! Tjoohoooo!

Ha en fin helg! Umgås med människor som gör er glada!
Hörs snaaaaart igen! :)


- Posted using BlogPress from my iPad

Hur långt är ett halvår?!

Eller hur kort är 6 månader?!
Var det inte ungefär igår den lille prinsen kom till oss?
Våran lille prins! Kommer han inte alltid vara vår lilla bäbis?!

Eller?
Njae.. Han sitter ju om han vill. Älskar sin gåstol.
Rullar åt alla möjliga håll och kan ev se ut att vara på gång med någon form av krypa-hasa-släpasigfram-stil.
Pladdrar, skrattar och blåser lyckligt små pruttljud med munnen.
- Papapapapa....
Strl 68 på kläder men är nog snart dags att börja på strl 74.
Älskar inte mat och gröt - än.
Men majskrokar är gott att slabba med!

Stenkoll på sina underbara systrar som så gärna skämmer bort honom.

Tänk att nu är det lika länge sen han föddes som det är tid kvar tills vi kan fira hans första födelsedag!!!
Galet!!
Tiden går så otroligt fort!! Försöker njuta och ta vara på all tid...
Men men.. Innan man vet ordet av så börjar knatten skolan och sen är det inte långt kvar till studenten?

(På tal om tid... I maj fyller storasyster Mirabelle 10år!!!!)






- Posted using BlogPress from my iPad

Såpbubblor, fantasi, kojor och gosedjur!

Solen skiner, himlen är blå, katterna leker i trädgården, tjejerna bygger en koja ihop. De har med sig fika, såpbubblor, gosedjur och massa fantasi ut. Tillsammans leker de, skrattar de och har kul.
Jag njuter! Ett sånt ögonblick man sparar!
Att se dem leka ihop, höra deras fnitter, småprat och bubblande skratt är det vackraste som finns!

Jag ler, kikar till lillebrorsan som sover gott och sedan fortsätter jag städa..
Efter påskens pyssel och lek behövs det..
Sen kan jag med gå ut i solen.
Ta en kopp kaffe på trappan och njuta av våren...


- Posted using BlogPress from my iPad

Familjen!

Ikväll när jag stod i mitt kök och lagade mat ihop med min söta svägerska ringde mobilen.
"Gudfar" stod det. Han ville bjuda hem oss i påsk. Mig, min man, våra barn. Min pappa, min bror och hans flickvän. Jag gissar att mormor kommer också. Min gudfar är också min morbror. Han är gift med min mammas yngsta syster.

När vi lagt på luren kände jag mig glad. Och tacksam. Och samtidigt stang det till så där i hjärtat. Så som det kan göra ibland. Ett ögonblicks sting av saknad. En påminnelse om att mamma fattas.
För henne var familjen alltid viktigast. Familjen kom alltid först! Alltid! I synnerhet jag och min bror.
Innan hon dog vet att jag att hon ville få fram hur viktigt det var för henne att vi alltid skulle hålla ihop. Jag och min bror. För mig är det självklart! För honom med. Syskon ska hålla ihop! För mig bara är det så. Jag hoppas att mina och Mathias barn alltid kommer vara en syskonskara som håller ihop och tar hand om varandra så som jag och min bror gör. Det tror jag verkligen att de kommer.
Men det är inte självklart för alla att det ska vara så.

Jag är så tacksam och glad för att jag har min bror. Det skiljer 5 år på oss. Jag är tjej och fyrabarnsmamma. Han är kille och nöjer sig än så länge med att skämma bort mina barn. Vi är ganska olika. På många sätt. Men lika på fler sätt än man först tror gissar jag. Vi bråkar lite ibland. Men inget värre än att vi snabbt blir sams. Egentligen inte så mycket bråk. Lite smågnabb bara. Ibland. Fast mest retas vi...

Jag är så tacksam för min snälla goa pappa som finns där och ställer upp för oss i vått och torrt! Tyvärr lika taskig humor som mig. Vi är nästan lika envisa. (Jag är envisare... Fastän han är seg norrlänning)
Vi hörs av flera gånger i veckan. Bara har lite koll på varandra och han vill alltid veta hur barnen mår och vad de gjort sen vi pratade sist. Han kommer ofta förbi på väg till affären och sticker in huvudet i fem minuter för att säga hej till barnen. Alla 4 blir alltid lika glada. Emmeth känner också igen morfar nu och blir så glad när han ser honom. Mysigt!!

Ute i Årnäs har vi våra extra stöttepelare - våra gudföräldrar! Vi har alltid haft ett speciellt band och det har följt med även till våra barn. Inga-Lill och Göran är alltid nära.
Och underbara goa lilla mormor såklart! Hos henne (och morfar) har jag skapat många varma vackra minnen!

Dessutom har vi mycket varm och tät kontakt med två av Mathias syskon och deras familjer! Mina svägerskor och jag hörs ofta av om både det ena och andra. Småprat och bollande av vardagens händelser. Det är väldigt värdefullt!
Lyckliga jag är ju faktiskt även gudmor till tre av mina barns kusiner. Mina stora fina killar! Så stolt över dem!

Vad jag vill få fram är vilken fantastisk välsignelse det är att alltid ha sin familj nära.
Att alltid veta att man är omgiven av dem och kan lita på dem i vått och torrt! Det är verkligen en rikedom att vara glad för!!




- Posted using BlogPress from my iPad

Otroligt medveten bäbis!

Idag ser man både instagram och Facebook fyllas av bilder på strumpor i olika färger och mönster!
Det gör man för att visa att man uppskattar olikheterna hos oss människor.
I grunden står en liten tjej som vill göra en hyllning för sin syster som har Downs syndrom.
Att ha olika sockar en dag om året är en tradition som går bakåt flera år. (Hur många vet jag inte och det är egentligen en oviktig detalj)
21/3 - alltså imorgon är det World down syndrome day.
Datumet 21/3 valdes eftersom det är unikt för Downs syndrom med 3 kromosomer 21.

Givetvis så vill lillprinsen i huset visa att han tycker att olika är bra och att alla är lika värda! ;)

Dessutom passar han på att spä på det med att bära regnbågar som också visar att man stöttar olikheter och som om inte det vore nog får de vita molnen symbolisera att man idag bär vitt för alla de små änglabarn som lämnat oss i plötslig spädbarnsdöd.

Som sagt... otroligt medveten bäbis! ;)


- Posted using BlogPress from my iPad