Så sitter jag här. I soffan. Slö. Trött i huvudet.
Nöjd. Glad. Tacksam. Tänk om ändå huvudet kunde fatta det.
Så är det lite med sånna där depressionsrester.
Depressionsskräp som envist hänger kvar och vägrar släppa helt. Okontrollerbart.
Har nu dock lärt mig att liksom ana när vissa av vågorna kommer.
Ändå lika svårt att parera dem ibland. Och ibland är de oundvikliga.
Igår hade vi kalas för Emmeth.
Åh så kul! Jag älskar kalas! Verkligen! Det har jag alltid gjort! Kommer nog alltid göra. Så mysigt att fixa med och sen ha huset fullt av vänner!
Hade tidigt en plan för det där 1-årskalaset. Men, som vi alla vet blir det ju sällan som man tänkt. Dock blir det ofta så här ---> Jag chillar... För länge. Och sen är det bråttom vilket gör att mitt huvud blir trött och jag får förhandla med mig och min planer. Oftast blir det helt ok ändå eftersom jag oftast lägger ribban för högt från början. Burkar därmed oftast landa i nåt alldeles lagom och bra.
Så även denna gång.
Seg morgon och fm. Huvudet inte riktigt med på noterna. Jag är lätt avtrubbad och hjärnan tänker sakta. Och sen.. Så är jag där igen. Tidspress och då minsann blir det fart på mig... Fick göra en och annan korrigering i planen som hela tiden skalades ner..
Men på det stora hela blev det riktigt bra. Gästerna gör kalaset heter det va? Wow vilka gäster! Tänk vilken tur vi har som får vara omgivna av så många fina människor!
Det blev en tårta. Det blev bullar. Kakor. Popcorn. Salta pinnar. Godis givetvis. Saft. Kaffe och te. Vimplar och galet många ballonger. Min bror blev ballongansvarig och den herrn gör inget halvdant. Det är all-in, extra extra... Aldrig har jag sett så många ballonger i samma rum. Och dessutom i olika former och regnbågens alla färger! Barnen var lyckliga! Blev ju bättre än om jag själv hade organiserat ballongpyntandet. Det hade helt klart blivit mer diskret...
Glömde sätta ljus i tårta. Glömde sjunga för det lilla födelsedagsbarnet. Hann nätt och jämt hälsa på de trevliga gästerna... Men. Det tänk så så bra det blev ändå. Väldigt nöjd 1-åring!!! Nöjda systrar som hade massor av kompisar att leka med. Nöjda och mätta gäster. Vad mer kan man önska av ett kalas?! Så helt klart lyckat alltså!
Och, får inte glömma. Jag är ju aldrig ensam i nåt jag gör. Jag har ju världens bästa man. Vi är ett team! Tack o lov för honom! Min klippa!
Det var alltså en dag som gick i turbo-speed från morgon till kväll.
Som alltid avslutar vi med köp-mat. Igår blev det pizza. Mums!
Så skönt att inte ställa sig i köket igen efter ett kalas.
Idag. Dagen efter alltså. Som sagt. Nöjd. Tacksam. Lycklig.
Men trött i hela kroppen - särskilt knoppen...
Jag längtar tills den dagen då roliga grejer inte kostar så mycket energi i efterhand. Jag längtar tills jag återfår kontrollen över knopp å kropp. Kanske den dagen inte kommer helt. Eller så gör den det. Vem vet? Återstår att se.
Jag får helt enkelt fortsätta att träna på att balansera min energi. Hushålla. Spara. Vara snäll mot mig själv. Skala av onödiga energitjuvar och göra lite i taget - fast mer och mer. Trappa upp - sakta. Det är tålamodskrävande. Men jag jobbar på det.
Jaja.. Det var några sega dagen-efter-reflektioner.
Nu ska jag blunda några minuter medan Emmeth sover.
Sen ska vi åka och kolla när vår stora fina gudson spelar basket.
Det gillar jag!
- Posted using BlogPress from my iPad
