... låg jag på soffan och tittade på Master Chef. Program efter program på Viaplay...
Mathias servade mig och tog hand om tjejerna.
Jag var 7 sega dagar över bf, vilket i min verklighet innebar minst typ några veckor över tiden.
Jag var ju inställd på att föda tidigt. Alla tjejerna hade ju kommit för tidigt, så det skulle ju vår fjärde lilla tös också göra.
Förutom att jag levde i tron att jag var förprogrammerad att föda före utsatt datum, så var jag ju även helt säker på att jag bara bär flickor och föder inga bäbisar på över 4 kg.
Om några timmar skulle alla dessa fakta vara krossade.
Jag hade ju vaknat nu på morgonen för ett år sen. Gått upp - nej förlåt, vankat upp (!!!) och kissat. Och då! Ni som vet, ni vet vad jag menar när jag säger att den där känslan! Känslan och instinkten som säger att NU är det dags! De här sammandragningar är SÅNNA där sammandragning. Förvärkar!
Nu var det ju det där med datum. Jag råkar ju vara en aning tjurskalligt envist lagd. Och om jag nu tvunget skulle gå över så ville jag prompt få ut ungen antingen på kanelbullens dag - för ironin att klämma ut Bullen i ugnen på just den dagen, eller med lite tyngre innebörd den 6/10. På Mariettes födelsedag. Mariette... Min älskade kusin som lämnade oss en majmorgon 2007. 29 år gammal.
Så... Döm om min irritation när jag vaknar den 5/10 med DE där värkarna!!! Nääääeeeeeee!!! Vet du vad!!! Det här går jag bara inte med på!!!
Så. Jag bestämde mig för att göra allt som stod i min makt (utan fara för barnet såklart!) för att förhala förlossningen!
Jag parkerade min något runda figur i soffan i horisontalt läge och rörde mig inte ur fläcken. Utom två gånger då jag var absolut tvungen att kissa. Som gravid kan man liksom inte knipa hur länge sen som helst utan att en olycka skulle vara ett faktum. Så är det bara...
Heeeeela dagen lyckades jag som sagt ligga still. Väl medveten om att när det skulle dra igång på riktigt skulle det kunna gå fort och då gör ingen vila i världen någon skillnad...
Just detta ögonblick kom nån gång vid 19.30-20-tiden. Alltså mitt i tjejernas läggdags.
Kände på mig att det liksom drog igång. Oklart om hur fort det skulle eskalera. Ringde pappa.
- Hej! Du... Det är nog dags att åka in. Kan du komma ner till tjejerna?
- Ja. Absolut. Ska jag komma nu direkt, eller om en stund?
Det roliga är att den frågan var jag inte säker på när jag slog numret till pappa... Jag fick stanna upp och känna efter en sekund eller två innan jag sen var helt säker på mitt svar.
- Nu pappa. Nu! Vore kanon. Verkligen...
Pappa kom direkt.
Vår BB-väska var färdig sen typ 2,5 månad tillbaka. Bäst att vara säker och förberedd liksom...
- Mammaaaaa! Vi vill kramas! Tjejerna var såklart uppspelta, förväntansfulla och nervösa! Glada såklart! Detta var ju superspännande!!! De studsade, pladdrade och fnissade!
Jag förstod dem helt klart, men försökte besvärat ta mig ut genom dörren! Började känna mig lite stressad...
- Mathias, vi måste åka NU!
Sagt och gjort. Vi åkte. Äntligen. Vilket (glädje-)kaos vi lämnade pappa med är ju en annan historia. Tur att han är så van vid tjejerna och känner dem väl.
När vi kom fram till Varbergs sjukhus frågar Mathias snällt om han ska hämta en rullstol att köra mig i.
Äsch, tänker jag... Det är väl bara att gå. Så långt är det ju inte. (Säger jag med gamla BBs läge i minnet)
Sen mina vänner börjar den evigt långa vandringen... (Kan höra nån pedagogisk berättarröst säga - sen vandrade de i 3 dagar och 3 nätter genom öknen... Bla bla bla)
Typ den känslan... Korridor efter korridor efter korridor....!!!! De oändligt långa sjukhuskorridorerna ville aldrig ta slut.
När vi så äntligen kom fram till slut så möts vi av en vänlig sjuksyrra. Hon ler och säger mjukt - Nu ska du få följa med till rummet längst ner i korridoren!
Men, seriöst! En korridor till!
Vänlig och gullig som hon var fortsatte hon prata med mig... "Hur går det" "Hur mår du" etc etc... Oklart om jag svarade. Tror att jag trots något irriterade känslor försökte le och svara. Man ville ju inte vara oartig liksom..
Men i mitt huvud tänkte jag nåt i stil med - Var tyst, eller prata med min man. Han håller inte på att föda. Jag andas. Låt mig va! Typ...
Samtidigt som jag försökte att uppföra mig civiliserat och andas hade jag maniskt koll på klockan. Jag hade ju för sjutton inte legat som en pinne på soffan i en evighet för att sen snuvas på mitt tänkta datum med bara nån timmes marginal. Det vore ju förfärligt retligt!
Efter en stund frågade barnmorskan vänligt Mathias varför hans fru ständigt frågade hur mycket klockan var... Han fick då lite kort förklara läget...
Jag hävdar bestämt att om jag vetat hur evighetslånga korridorerna var och då tagit rullstolen som min underbare make så snällt erbjöd så hade tiden inte vart några problem.
När krystvärkarna drog igång fanns det inget utrymme kvar att bromsa. Då var det liksom dags. Då var det bara att släppa kontrollen helt och lyda kroppen.
Med nöd och näppe kom vår lilla tjej ut på rätt sida midnatt och visade sig vara en liten prins!!! Döm om min förvåning! HON hade snopp minsann! Mycket märkligt upplevelse där man ligger med benen i vädret (typ) och fullpumpad med lustgas... Ett lyckligt, men något förvirrat ögonblick! Som sen landade i varm kärlek!
Spännande överraskning nummer två blev den fastväxta moderkakan. Spännande var ordet. Aldrig hade jag hört talas om detta. Men nu blev jag varse även detta faktum. Efter en timmes kämpande satt den rackarn fortfarande fast inne i mig. Tjohooo... Not.
Akutoperation. Jo ja tackar!
Tänk så många nya erfarenheter man hinner skaffa sig på ett dygn!
Första operationen med sövning. Förutom att dra ut den där moderkakan skulle jag tydligen samtidigt få uppleva att bli sydd "down there"
Även det en ny erfarenhet. Måttligt spännande. Men men...
Dock oändligt tacksam över att bo i ett land med så bra sjukvård! Ett smidigt rutiningrepp senare ligger jag på uppvak. Hade jag haft oturen att bo i fel land hade jag sannolikt förblött och mitt liv hade vart till ända där och då. Men. Här. I Sverige får man hjälp. På plats. Direkt. Av fantastisk personal. Tacksamhet!!!
Dock får jag erkänna att min otåliga personlighet och mitt lätt "drogade" tillstånd inte var överdrivet tacksamt just exakt på uppvaket.
Stackars sjuksyrra som hade den ärade uppgiften att vakta mig.
- Måste jag ligga här länge?
- Kommer nån och hämtar mig snart?
- Måste jag ha kvar alla slangar och sladdar?
- Alltså måste jag ha kvar ALLA slangar och sladdar?
- Jag känner mig rätt ok nu. Får jag gå ner själv.
Alltså, jag mår ok.
Men, så äntligen efter typ en seg timme så blir jag hämtad.
Då får jag nästa överraskning. De har ju under tiden jag legat på operation hunnit väga vår lille prins. Och vår lille prins var visst inte så liten. Nog hade jag hunnit se att han var stor. Men jag trodde nog att han kanske vägde typ 3800-3900 kanske..
Barnmorskan ler varmt och talar om att den lille gossen vägde 4445!
Tre gånger frågade jag -Va?!
- Alltså, Fyra fyra femma nolla.
- Ja, alltså nästan fyra och ett halvt kilo.
Jösses.
På väg till BB och mina killar ligger jag där i sängen. Nerbäddad och glor upp i taket.
Bm och sjuksyrran som var med funderade ev på om jag ff var drogad när jag ligger där å funderar högt. Det måste ju vara så det känns att bli nerbäddad i barnvagn och omkringkörd. Ganska mysigt faktiskt...
Väl nere hos min ljuvlige lille kille och min dunderförkylda man känns det skönt att få andas och lukta på bäbisen.
Där har ett nytt kapitel i vårt liv startat!
Sen dess har det gått 1 år.
Galet. Det året har verkligen gått sååå fort.
Hela familjen är så glada för vår Emmeth. Hela familjens charmtroll och prins. Underbart att få uppleva ytterligare en liten människas uppväxt!
Precis som sina systrar är han helt fantastisk och älskad till månen och tillbaka!
Som mamma njuter jag i fulla drag och tar till vara på så mycket jag kan. Denna gången vet och känner jag att familjen är full.
Inga fler bäbisar hos oss.
Helt underbart är det verkligen!
Men det kräver också mer av mig som mamma. Betydligt mindre sömn gör mig tröttare. Jag har fyra istället för tre att dela min uppmärksamhet på. Ekonomin ska hålla för fler munnar att mätta och fler kläder m.m.
Jag vill kunna hinna med alla mina barn. Jag vill vara en sån mamma som har tid att hjälpa till med läxor, laga mat, baka, fika, leka, göra små utflykter och vara engagerad i deras aktiviteter. Följa med på träningar ibland och matcher/uppvisningar.
Så. Jag känner mig verkligen sååå nöjd nu. Mer än nöjd. Såklart! Men färdig. Det bästa av allt är att jag är gift med världens finaste man. Vi pratar mycket. För oss är det viktigt att ha en öppen dialog och att prata, lyssna och respektera varandra. Det är så skönt att vi känner likadant. Inte nog med att jag får vara mamma till världens finaste kids, jag råkar även vara lyckligt gift med deras pappa som är min bästa vän!
Ja... Nu ska jag sluta skriva. Snacka om en låååååååång come back... Oklart hur många som orkat läsa allt.. Men men. Som sagt. Jag skriver detta lika mycket för mig själv som för någon annan. Mysigt att kunna gå tillbaka och läsa sen...
Ska åter igen försöka ta upp bloggen. Saknar ofta skrivandet.
Men ska försöka skriva oftare. Mycket oftare. Och mycket kortare...
Kram på er...
- Posted using BlogPress from my iPad
