Och den värsta. Saknaden sitter som en tagg i hjärtat och tryck över bröstet.
Jag hatar att ditt namn står på en sten på kyrkogården.
Du skulle vart här. Med oss. Med mig. Med familjen. Med pappa.
Jag sitter en stund i bilen och gråter. Låter tårarna rulla.
Andas. Torkar tårarna.
Åker hem igen.
Gläds åt att barnen njuter av julen. Den är deras.
- Posted using BlogPress from my iPhone
