Detta inlägg är det enda som jag inte spontant hostat upp i nåt litet flow att skriva av mig. Detta inlägg har jag fått jobba på bitvis. Några rader i taget när jag känt för det, under flera veckor...
Depression. Utmattnings-depression.
Egentligen är inte titeln/etiketten så noga...
Men ordet DEPRESSION är ett stort ord. Ett laddat ord.
Olika människor förknippar det med olika tankar och känslor.
Det finns olika varianter av depression.
Har man inte haft själv, eller känner någon nära som haft just det, så kanske man förknippar det ordet med nattsvart, ångest och att vilja ta sitt liv. Känner man det så, så tycker jag absolut att man ska söka professionell hjälp. Sannolikt redan innan man nåt dit.
Jag har egna erfarenheter av nån variant av utmattnings-depression.
Kanske hjälper det någon att läsa detta?! Vad vet jag?!
Hur som helst, detta är ju min blogg - så jag kan ju posta vad jag vill, sen får ni läsare välja själva vad ni vill läsa.
Min blogg är som min öppna dagbok med mina personliga tankar, upplevelser och åsikter utifrån mig själv.
Detta är min version.
1 januari 2007 fick vi nycklarna till vår nya stora lägenhet.
3 januari 2007 föddes Nellie och Norah 3 månader för tidigt.
Då var Mirabelle 19 månader.
De tre första månaderna i Nellie och Norahs liv spenderades i vår gamla lägenhet, nya lägenhet, på Östra, på Ronald McDonaldhuset i anknytning till Östra, sjukhuset i Halmstad... Fram och tillbaka mellan Veddige och Halmstad. Hit och dit. Ibland sova hemma. Ibland sova på sjukhus. Ibland med Mira. Ibland utan Mira (då var hon hos sin mormor och morfar) Mycket packande fram och tillbaka...
Mina älskade katter fick jag ge bort.
Så tacksam för underbar vän som tog hand om dem!!!
Små marginaler. Hög infektionsrisk.
Vi var väldigt nära att förlora Norah ett par gånger.
Mååånga möten. Maaassor av information.
Men - allt gick till slut bra!
I slutet av mars skrevs vi ut.
Dock blev det många återbesök, undersökningar och uppföljningar.
I maj 2007 (alltså fortfarande samma år...) somnade min älskade kusin in. 29 år ung. Mariette. Vi hade vuxit upp ihop. Hon var så mycket mer än en kusin för mig. Hon lärde mig mycket om livet, glädje och mig själv.
Mariette var multihandikappad och under flera år var mamma hennes personliga assistent. Då kom Mariette hem till oss efter skolan.
När mamma inte orkade så tog jag och Mathias över som hennes assistenter under några år. Hon älskade Mathias! Och han henne såklart. De fick snabbt ett speciellt band.
Hon kom och bodde hos oss en helg då och då. Sen träffades vi utöver det också.
Att förlora henne var verkligen en stor tung sorg. Hon tog en del av mig med sig upp till himlen.
Sommaren 2007 (vi är alltså fortfarande kvar i samma år) köpte vi vårt älskade hus!!! Viss renovering innan flytt. Huset och vår nya lägenhet låg på samma gata så det var smidigt att gå över och fixa och greja. Vi hade väldigt mycket hjälp av min gudfar (Mariettes pappa) Även Inga-Lill (hans fru, min gudmor, mammas syster) var också mycket ute hos oss. Och givetvis så hjälpte mamma och pappa till väldigt mycket.
Underbara vänner kom och hjälpte till att måla m.m.
Vilken lycka det var att få ha ett eget hem. Med stooor trädgård!!
Om inte min trötta hjärna lurar mig helt så är det 2008 mammas första kamp mot cancern startar. Cellgifter + strålning.
Rond 1 vinner hon!
Cancern sägs vara borta!!! Glädje!! Tacksamhet!!
Tyvärr visade det sig att den inte var heeelt borta.
Hon fick vara "frisk" i typ ett halvår gissar jag...
Metastaser har gömt sig och börjat växa och sprida sig.
Sen kommer hela den låååånga svåra hemska cancer-kampen.
Nellie och Norah har då vuxit och går ihop med Mirabelle på förskola.
Jag har tre jobb.
1. Timmar på ett kortidsboende för funktionshindrade barn och ungdomar. Mycket kvällar och helger.
2. En assistenttjänst med en multihandikappad jättego kille. Även där en hel del em/kvällar och även dygnspass.
3. Och så mitt företag. Mitt underbara Mary Kay!
När mamma blir sämre så hjälper jag pappa mycket med henne.
Är där nästan varje dag. Iaf kontakt varje dag.
Möten. Information. Träffar med olika personal m.m. Hantering av medicin m.m...
Känner själv att det nu är lite för mycket.
Börjar med att "ta bort" tjänsten på korttidsboendet. Sen även assistent-tjänsten då jag känner att jag har svårt att fokusera till 100% när jag är där.
När mamma går bort den där morgonen i januari 2011 borde luften kanske gått ur mig. Men istället är det annat att fokusera på. Begravningen m.m..
Andra möten. Stötta familjen. Jag har "inte tid" att bryta ihop...
Kanske är det så att jag omedvetet inte vågar det heller...?
Istället lägger jag i en högre växel på företaget. Växlar upp, upp och upp!!!
Livet snurrar på! Dagarna susar förbi.
Känner faktiskt inte att jag mår dåligt.
Tänker att allt sitter i mitt huvud. Jag bestämmer!
Det är ju bara att köra på!
Tills en dag. En dag kunde jag inte styra över min kropp längre.
Vaknade med en matthet som inte går att beskriva. Energin var fullkomligt slut. Den tröttheten finns inte ord för.
Inte så "ledsen". Utan bara helt slut. Kraftlös. Lite tom.
Fast iofs. Visst fanns det dagar då jag även var ledsen och låg.
Vissa dagar t.o.m mycket ledsen och väldigt låg. Sorg.
Andra "symptom" hade också dykt upp.
Ja, inte så att allt kom på en gång.. Utan lite av varje kom ju krypande. Min annars ganska så välorganiserade hjärna var också trött. Glömde saker. Hela tiden.
Ibland när jag pratade med någon fick jag verkligen anstränga mig ordentligt för att "orka" lyssna. Jag hängde liksom inte med. Efter ett tag hörde jag inte vad den andre sa...
Som om det var fullt i huvudet och mer info inte fick plats.
Väldigt irriterande!
Tillställningar med mycket folk blev jobbiga. Det är ju annars nåt jag älskar!!! Men med många som pratade samtidigt och dessutom kanske musik i bakgrunden så hängde jag inte med alls. Jag klarade inte att fokusera på en röst i taget, utan allt blev bara ett enda sorl.
När jag sen kom hem var jag helt slut. I flera dagar.
Från att kunnat ha dagarna fulla från morgon till kväll kunde jag nu "bara" reda ut en "bokning" per dag. Och då inte varje dag. Utan bara lite då och då. Vissa dagar var jag bara helt slut när jag vaknade. Hade kunnat sova dygnet runt. Alltid trött. Matt. Sååååå otroligt trött på att vara trött!!!!!!
Huvudvärk. Ofta. Och tålamodet?! Klart försämrat.
Jag som älskar möten och dialoger med människor orkade plötsligt inte med folk.
Alltså, det var inte så att jag inte ville. Eller tyckte mindre om folk. Jag bara helt enkelt orkade inte.
Hela tiden måste jag skriva ner allt. Annars glömde jag.
Vissa dagar, eller många dagar, gjorde jag "ingenting". All min energi gick åt för att vara försöka vara den mamma jag tycker att mina barn förtjänar.
Vissa dagar var jag så trött att jag stundtals kände mig "tom."
Sen kom ju tankarna. Samvetet. När man plötsligt inte presterar det man önskar. Det man själv tycker sig borde. Började klanka på mig själv. Tvivla på mig själv och sin förmåga till både det ena och andra. Kände mig "dålig".
Självkänslan sjunker när man inte orkar vara den mamma, fru, vän eller företagare som man önskar. Eller som man vet att man egentligen har kapacitet för. Har haft styrka för.
Jag jämförde mig själv med den jag en gång var. Resultatet blev ju sådär.
Det är inte så snällt. Eller rättvist. Jag visste ju om det. Ändå malde en del tankar då och då. För att jag var för trött för att orka vara snäll och ärlig mot mig själv.
Jag var sååå otroligt trött på att inte orka!!
Att kropp och sinne sa stopp och inte orkade!! Jag ville, och vill så mycket!!
Maktlöshet är otroligt frustrerande!
Speciellt om man från början har ett visst kontrollbehov.
Jag har nog ganska höga krav på mig själv. Men har nu fått lära mig att prioritera. Tänka efter. Släppa en del. Sänka ribban..
Allt som jag skrivit om upplevdes ju inte varje dag heeela tiden.
Precis som allt annat kommer även detta i olika stor/liten dos samt ter sig såklart olika för olika människor.
Jag har ju orkat upp alla dagar. Ibland tack vare barnen. Och min inställning till livet och motgångar.
De som känner mig väl vet och har sett att jag inte vart i direkt toppform. Men känner man mig inte så väl kanske man inte märkt av det när man träffat mig. Det är inte alltid allt syns på utsidan som känns och finns på insidan.
En del människor väljer/lär sig att maskera och välja vad, var, hur och när man visar och släpper ut det man bär på insidan.
Och som sagt - Jag har inte direkt gått omkring i nattsvart ångest och dimma under ett par år...
Men jag har verkligen fått lära mig att hushålla med energin. Mycket!!
Att göra av med energi kostade/kostar helt enkelt mer energi...
En del av allt som jag upplevt och känt av finns fortfarande kvar. Fast i mycket mindre dos.
Jag är fortfarande inte riktigt så stark som jag vet att jag kan vara.
Vissa dagar är en del av tröttheten och mattheten kvar. Stunder är det dåliga samvetet där och gnager och påminner om allt som jag borde vara. Som jag en gång var. Allt jag borde ta tag i.
Fortfarande virrig! Helt klart sämre minne!!
Ibland kan motgångar kännas större och svårare att värja sig emot och låta rinna av vara svårare än förut.
Jag måste fortfarande andas mellan varven.
Vissa dagar är det fortfarande jobbigt med stora tillställningar. Jag älskar dem. Och uppskattar dem. Väldigt mycket! Men orkar inte alltid njuta fullt ut av dem.
Jag är snällare mot mig själv och vet att jag presterar det jag kan och det är tillräckligt.
Denna läxan har vart väldigt dyr. Men lärorik.
Och, det har iallafall vänt. Jag är på väg upp igen. Sakta men säkert blir jag starkare igen. Jag kanske aldrig blir som jag en gång var. Utan jag blir den jag ska vara nu. Formad av allt jag gått igenom. Jag kommer bli mitt bästa jag!
Med mer träning. Träning att lära mig hitta mina begränsningar och respektera dem. Samtidigt som jag också lär mig att utmana mig själv lagom mycket. Genom utmaningar växer man sig starkare. Och klokare.
Modet, styrkan och självkänslan har fått sig en törn.
Men ibland kan något som rivits ner byggas upp starkare än det var från början.
Motgångar är inte till för att sänka. Alla möter dem. Stora, små och då å då. Dem ska man ta sig över och samtidigt formas till en starkare människa. Vissa motgångar är ju som sagt både hårdare, svårare, tuffare och kan ta lång tid att ta sig förbi.
Somliga motgångar kommer man aldrig förstå. Eller helt acceptera.
Jag kommer aldrig förstå varför somliga drabbas av hemskheter som cancer m.m...
Vill dock markant understryka att jag inte ser Nellie och Norahs start i livet som en motgång. Inte alls!!! Utan snarare bara rent realistiskt som en intensiv period i mitt liv som kanske tog en del energi, men gav så otroligt mycket tillbaka. Så varenda minut i deras start är guld värd!
Vem vet.. kanske min historia kan vara till nytta för någon annan...
I vilket fall som helst så tycker jag att det är skönt att skriva av mig :)
- Posted using BlogPress from my iPad
