Idag har det gått 4 år sen min mamma lämnade oss alla i djup saknad efter en svår kamp mot cancern.
Å ena sidan känns det som igår, å andra sidan känns det som en evighet sen.
Jag minns den morgonen så tydligt.
En måndag. Jag satt i telefon när pappa kom.
Han gick in i vardagsrummet och satte sig.
Han var otålig och ville att jag skulle lägga på.
Jag var trött och blev lite irriterad över att han hade så bråttom - jag pratade ju i telefon!!
Så la jag på. Jag minns inte vilka ord han använde. Bara hur han sa det.
Kort och direkt. Och med en tung och trött röst. Mamma hade somnat in.
Vaccum. Vi visste ju att denna dagen skulle komma. Den kunde kommit igår. Eller för en vecka sen. Eller kanske imorgon. Men inte idag. Hur beredd man än är, så är man aldrig redo för det beskedet.
Vi hade förstått att hon inte skulle göra nån fantastisk come-back och vinna över sjukdomen. När hon hade förlikat sig med det. Då visste jag.
Lättnad för att hennes lidande och kamp var över.
Men sån obeskrivlig sorg över att hon verkligen var borta.
Jag var som i ett töcken. Matt. Trött. Uppgiven.
Samtidigt en mamma. Och fortfarande en dotter. Och en syster.
Så, jag var ju mitt i det hela och gick på någon form av extraenergi?!
Alla minnen från hennes sjukdomstid snurrar och ligger kvar i minnesbanken. Känslan av att sitta med sin mamma och hålla henne i handen medan hon skriker och gråter utav smärtan i benen och maktlösheten går inte att beskriva. Att se sin mamma, stöttepelare och förebild sakta men säkert brytas ner av grym plågsam sjukdom är en tuff erfarenhet.
Panikångestattacker. Ständig värk. Händer som plötsligt inte lyder och klarar av någonting längre. Fötter som svullnar och inte bär. Rädsla. Mardrömmar. Mer ångest.
- Snälla, lämna mig inte ensam!!! Jag kommer dö.
- Snälla mamma, jag kommer tillbaka. Du vet att jag måste hämta tjejerna från förskolan nu. Du är bara ensam en liten stund. Pappa är på väg hem.
- Om du går nu så ses vi aldrig mer. Då dör jag.
Så kunde en konversation lyda.
Maktlöshet.
Möten. Massa möten. Med alla möjliga människor av olika de slag om både det ena och andra.
Ett hem fyllt av div hjälpmedel. En sjukhussäng mitt i vardagsrummet. Rullator. Rullstol. Duschstol. Specialstol med stöd för toaletten. Trappklättrare för att hon skulle kunna ta sig ner för den lilla trappan till ytterdörren. Men den blev inte använd så många gånger. Hon var livrädd för att hon skulle välta och ramla i trappan. Även om det faktiskt knappt ens var möjligt.
In och ut på sjukhus. För behandlingar och prover...
Och mediciner. Måååånga!! Jag hade ett schema. Varje söndag fyllde jag köksbordet med små askar och sen satt jag och fyllde dossetten för kommande vecka.
Håret som till slut föll i tussar. Det sista rakade jag bort.
Vi köpte nagellack. Massa nagellack. Hon älskade när jag masserade hennes händer och målade naglarna.
Och ansiktsmassage. Fotmassage.
Hon blev sämre. Det blev mycket sjukhustid.
Hon blev sämre och sämre. Cellgifterna hon fick var riktigt tuffa. Läkarna sa att hon hade ovanligt mycket biverkningar.
Hon ville så gärna bli frisk. Hon ville kämpa. - Ge mig vad som helst. Ge mig allt! Jag tar det! Bara jag blir av med skiten.
Till slut var hon riktigt dålig. Hon orkade inte röra sig. En av cellgifternas biverkningar var smärta vid beröring.
Hon ville bara ligga i sängen. Men vårdpersonalen var ju tvungna att sköta hennes hygien och försöka motverka liggsår.
Till slut var man tvungna att lyfta henne med lift. För att hon skulle sitta upp korta stunder.
- Snälla Madde, be dem sluta! Säg till dem att låta mig vara! Kunde hon be mig med tårarna rinnande ner för kinderna.
Maktlös. Igen.
Jag har så många sånna här minnen. Jag kan inte skriva alla. De gör mig ledsen. Ledsen över att hon skulle behöva gå igenom allt. Hon som var en sån varm, vacker människa som brydde sig så mycket om alla. Hon som verkligen älskade livet!! Cancer är en elak, ful, lömsk och ovärdig sjukdom!
I det skedet då hon bara orkade vara vaken korta stunder hade hon gett upp. Det enda som fick henne att le var tjejerna.
När de kom kunde man se en liten gnista i blicken.
En skärva av den varma människa som min mamma var.
Norah brukade krypa upp nära mamma. Lägga sina små händer på hennes kinder. Se in i hennes ögon och säga - Du är vacker. Jag älskar dig.
Hon är saknad. Saknad mamma. Saknad fru. Saknad mormor. Hon är också en saknad dotter och syster. Och vän. Hon hade många vänner.
Efter att hon lämnat oss så följde ytterligare en intensiv tid. Papper. Möten. Alla hjälpmedel som fort skulle lämnas tillbaka. Rummet hon fått på Videbo (men bara hann ha över helgen) skulle röjas ur. Med mera...
Mycket som ska skötas "efteråt"
Begravningen blev vacker. Fast jag minns den inte. Jag minns förberedelser. Val av kista och urna. Jag minns valet av klänning. Val av sånger. Val av sångerska. Jag minns att jag höll tal. Jag minns att kyrkan var full. Människor jag aldrig sett kom och tog min hand och beklagade sorgen. Jag fick kramar av "främlingar".
Jag minns att tjejerna kom till kyrkan efteråt. De hade med sig blommor och teckningar. Och de fick tända ljus. De fick en egen lite. Stund vid kistan och kunde ta farväl av mormor utan åskådare.
Jag minns val av gravstenen. Urnsättningen.
Jag sitter här nu. Lyssnar på vinden som viner. Huvudet fullt av minnen. Blandade känslor...
Jag har en liten kille bredvid mig som skulle blivit hennes ögonsten. Som hon skulle skämt bort honom. Hon levde för sina barnbarn! De var hennes "grädde på moset" Livets lyx! Hon som funnits så nära för alla tjejerna. Först kom Mira som första barnbarn. Å så kul de två hade ihop! Ett magiskt band.
Sen kom Nellie och Norah med sin dramatiska start i v27+1. Då var mamma hos oss mycket. Utan henne (och pappa vet jag inte hur vi hade klarat oss?!)
Istället för lek, bus och massa kärlek kommer den enda kontakten Emmeth få med sin mormor vara fotografier.
Cancern kan vara vidrig. Den är vidrig.
Men idag blir många friska igen. Det glädjer mig.
Jag saknar min mamma. Nåt helt makalöst mycket. Obeskrivligt mycket. Ibland så mycket att det bokstavligen värker i mig... Tjejerna saknar henne med. Mest Mira. Hon gråter då och då för att hon saknar sin mormor så mycket. Det skär i mitt hjärta.
Men när jag tänker på mamma är det inte bara sorg och tungt.
Fina minnen får mig att le. Fina minnen värmer mitt hjärta. Tacksamhet över allt hon gav. Tacksamhet över att hon var hon och jag fick vara hennes dotter.
Hon var också min vän och hennes plats i mitt hjärta kommer aldrig kunna ersättas.
Tyvärr är det så här livet ser ut.
Alla möter vi sorger och får utstå svåra erfarenheter.
Motgångar kan man inte vaccinera sig emot. Det enda man kan göra är att ta sig igenom dem. Välja hur man hanterar dem. Tillåta sig själv att vara ledsen. Riktigt ledsen! Man får bli arg om man behöver det. Men sen även samla ihop sig. Resa sig igen och gå vidare.
Man glömmer aldrig, men man lär sig hantera sina känslor och erfarenheter. Det är en svår läxa att lära... Men nödvändig.
Motgångar ger erfarenheter och när man väl kommer ut på andra sidan gör man det starkare och klokare.
Det kan vara en krokig väg som går upp och ner och tar låååång tid.
Ärren kanske bleknar, men dem bär man alltid med sig...
4 år. Så kort tid. Och samtidigt en evighet.
Heaven is a place nearby.
Mamma, du fattas mig - men en dag ses vi igen...
- Posted using BlogPress from my iPad
