Typ 3:e gången gillt!

Tror det är tredje.. kanske fjärde gången jag börjar om på ett blogginlägg inom loppet av några dagar...
Sen blir jag avbruten och får ta hand om något mycket viktigare.

Idag är en lugn mysig dag hemma. Alla är hemma och lediga. Tjejerna har fått välja vad de ville hitta på idag. Då valde de hemmamys med spel och pyssel. Kanske nåt bak. Så här långt har vi hunnit med att göra höstfint på mamma/mormors grav, fikat med pappa/morfar, de har läst tidningarna de fick igår som belöning för de välstädade rummen, Wii Mario Cart med pappan och brädspel. Nu fick de en stund med sina ipads. Sen ska vi pärla och ikväll ska vi spela Den försvunna diamanten.
Miras lilla hamster har även fått sin bur städad och tjejerna har hunnit ta ett skönt bad.







Lillebror är en älskad, ompysslad och något bortskämd liten prins som gärna vill vara nära hela tiden. Och det finns ju alltid någon som vill gosa med vår lilla skatt.
Bilden är inte den bästa. Men tagen precis nu. Som sagt, vill gärna vara nära...

Dagarna rullar på hos familjen Nilsson.
Försöker balansera familj, aktiviteter, hemmet och det sociala.
Varvar lite av varje och ser även till att få en stunds vila då och då eftersom sömnen är sporadisk på nätterna.
Rätt ok, så ska inte klaga.
Men skulle ju ljuga om jag sa att jag var pigg ;)
Men hur många bäbisföräldrar kan ärligt säga att de är utvilade?!
Mindre sömn hör liksom till babyprylen ;)
Mindre sömn, men massa babygos!

Så, ja, jag har inte hunnit träffa alla som vi vill visa upp vår skatt för än.
Men försöker andas och boka in små korta besök.
Det är inte så att vi inte vill ses och visa upp honom - ska bara balansera det efter energi och mellan tjejernas aktiviteter :)

Förutom att njuta av Emmeth så njuter jag av att vi fått fart med fix i hemmet. Kommit in i en våg att pyssel både här och där. Har mycket kvar, men även fått mycket gjort de senaste månaderna.
Skönt att se sitt hem börja ta form efter egna önskemål. Så här 7år efter att vi köpt det och flyttat in!
Vi har bott in oss, landat och har små planer som vi tillsammans kommit fram till. Känns skönt!! Väldigt skönt!!

Egentligen hatar jag stök och älskar ordning. Det har inte riktigt speglats i vårt hem. Men nu börjar det sakta ordnas till. Hörna för hörna och rum för rum.
Kommer bli bra!!

Tålamod och fantasi tar en långt!
Och sen tror jag inspiration kommer i vågor av olika slag.

Just nu är jag inne i en "hemmafix-våg".
Och längtar efter ordning i köket!! Längtar efter mitt kök. Mer yta vill jag ha. Drömmer om att få baka mer. Laga mat mer. Vara i köket mer!
Tjejerna också! Kul!

Underbart att de är så stora nu och har intressen. Kul att få dela deras intressen och göra saker med dem.
Älskar att de vill lära sig baka och laga mat!
Älskar att de älskar hästar och sin ridning.
Jag vill också börja rida igen :)

Så, sitter här med en ljuvlig prins i min famn.
Trött, men tacksam, lycklig och förväntansfull.
Njuter av stunden och ser fram emot allt som väntar...

- Posted using BlogPress from my iPad

Småbarnsliv

Idag är jag trött. Och har huvudvärk.
Men vad gör det när jag har en liten prins att sniffa på?!
Det är ju inte helt ovanligt att den första babytiden betyder mindre sömn.
Inte helt oväntat.
Bara en vanesak att landa i. Snart är jag i fas.
Saft och en tablett eller två. Och låta disken vänta. Tvätten kan med vänta.
Prioritera tiden.
Om jag sovit sämre, så har jag lyxen att vila med Emmeth medan tjejerna är i skolan! Så orkar jag vara mamma åt dem när de kommer hem på em.

Tacksam!
Tacksam och glad att jag är gift med en man som också är världens bästa pappa. Som tycker att hemmet, livet och vardagen är något vi delar.
Det är nog inte självklart överallt.
I natt har jag varit vaken mycket med Emmeth som haft ont i magen.
Mathias har också vart vaken en del. Men imorse visste han att jag var ganska trött, så han fixade med tjejerna så de klädde sig, tog fram frukost åt dem, packade gympapåsar och såg till att läxa kom med innan han skjutsade dem på väg till jobbet.
Sånna där "små vardagliga" gester uppskattar jag så mycket.
Att vi hjälps åt och delar. Stöttar och hjälper varandra. Vi är ett grymt team!

Nu är superpappan på Ponnylekis i Himle med tjejerna medan jag är hemma med vår lille prins.
Igår var det innebandy. Full fart!

Imorgon är det redan fredag igen. Sen helg!
Och efter helgen har tjejerna lov!
Kan undras vad vi ska hitta på då?
Gissar att det blir en del bakning.. För det har tjejerna önskat! :)




När magen bråkar vill man ligga nära mamma! ❤️

Bitterljuvt...

Ett ögonblick. Blandade känslor...
Kan inte sluta titta på vår vackra lille prins.
Ligger och sover gott.
Helt perfekt!
Så ljuvlig!

På hans första dag sa jag till Mathias,
- Tänk om mamma vart här nu. Då hade till och med du och Daniel få gå åt sidan! Som hon hade skämt bort honom!
Jag log. Ett leende med blandade känslor - värme, kärlek ... blandat med sorg, saknad och smärta.

Hon älskade sin barn över allt annat. Daniel var mammas kille, och jag har alltid vart pappas tös. Men jag och mamma hade en väldigt varm mamma/dotter-relation och pratade om i princip allt! Hon var en av mina absolut bästa vänner och vi hördes av flera gånger i veckan. Hon hade koll på allt och koll på när det hände nåt med tjejerna. Hon ringde alltid och undrade hur BVC-besöket gått, eller hur utflykten med förskolan var, eller hur första besöket hos tandläkarn gick. Sånt där som en mormor har koll på och vill veta om.

Jag njuter av vår sista bäbis. Vår älskade lilla skatt.
Samtidigt poppar saknaden efter mamma upp.
Den är stark. Jag saknar henne så otroligt mycket.

Jag vet hur stolt hon är där uppe i himlen.
Men det skär i mig att Emmeth aldrig kommer få ligga i hennes famn.
Hon kommer aldrig kunna sniffa honom i nacken, klappa det mörka håret eller se in i de bruna små ögonen och le tillbaka mot den glada lilla killen.

Detta är bara tankar. Och känslor. De finns där. Inte alltid. Mest är jag glad. Men ibland, kryper de fram. Smärtar och gör ont.
Men man lär sig leva med känslorna. Släppa fram dem. Då och då. Låta dem vara. Och sen samla ihop sig igen och lägga dem åt sidan och njuta av nuet.



- Posted using BlogPress from my iPad

Still here!

Efter en dryg veckas uppehåll är jag tillbaka!
Och wow, vilken vecka!!

Update! Del 1!

Tänk.. Det blev en 6/10-bäbis!! Med nöd och näppe! På håret kan man säg!!

På söndagmorgon den 5/10 kände jag direkt när jag gick upp att det "hände" nåt. Ett "annorlunda" tryck neråt och sammandragningarna var liksom "mer". Intuitionen sa att nu är det dags!

Ärligt talat blev jag lite sur!
Om jag nu gått över och väntat så länge, så kan jag lika gärna vänta några timmar till och "ge bäbisen" den 6/10 som födelsedag!

Så, jag sa som det var till Mathias.
- Älskling, om inte jag ligger platt stilla idag så kommer bäbisen nu!
- Ok, ligg still då, så servar jag, svarade han.

Och så fick det bli. Första halvan av dagen spenderade jag i soffan med iPad, appletv och MasterChef.

Var uppe och kissade och kände då samma tryck neråt som jag gjort innan, samt starka sammandragningar.
Fortsatt vila!

Hela dagen låg jag still.

På kvällen hjälpte det inte att ligga stilla.
Då kom sammandragningarna ändå. Starkare och tätare.

Till slut var det bara att inse.
Bäbisen är på väg!

Vid åttasnåret kände jag att det väldigt snabbt blev starkare, tätare och längre.
Skickade ut ett sms och annonserade att det äntligen var dags till väntande vänner och familj.

Fick ringa pappa.
- Hej pappa. Det är dags nu. Kan du komma ner och ha tjejerna?
- Ok, ja, visst! Absolut. Ska jag komma nu eller om en stund...
Jag kände efter några sekunder. Bedömde läget...
- Hmmm... Jag tror att NU blir jättebra.

Plötsligt var det kanske bara 3-4 minuter mellan värkarna. Och de blev starkare.
Jag ringde förlossningen. Den trevliga sköterskan konstaterade att eftersom detta var vårt fjärde barn så kände jag själv när det var dags att komma in.

- Ok, jag kommer nu då, svarade jag.

Pappa kom. BB-väskan som fått stå redo i ett par månader plockades fram. Sen bar det av!

Väl framme parkerade vi utan för akuten/förlossningen.

- Ska vi ta en rullstol, undrade Mathias?
- Äsch, det är la bara att gå, svarar jag och börjar så sakta traska.
Sen började maratonvandringen. Ja, så kändes det.
Spännande att gå så långt med värkar. Snigelfart...
Nån som vet hur många km det är från akutmottagningen till förlossningen?!
Nä?! Jag vet inte heller, men det kändes som nåt i stil några mil. Korridorerna ville liksom aldrig ta slut!!

Så, äääntligen kommer vi fram!!!
En trevlig sköterska möter oss.
- Välkomna! Hur går det?
Ni ska få följa med till rummet längst ner här.
Jag tänker - toppen, fler metrar att gå!!!
- Går det bra undrar den snälla sköterskan..
- Mmmm.... Mumlar jag mellan värkarna...

Jag får komma in i ett rum. Lägga mig på en säng.
Måste tydligen helst ligga på rygg. Verkligen bekvämt - Not... Men men.. Vad gör man inte.

Hela kvällen frågar jag med jämna rum vad klockan är.
Hoppas att det ska gå smidigt och att förlossningen ska vara klar på "rätt sida" midnatt...

Efter ett tag gör det verkligen riktigt ont och jag ber om att få lustgasen höjd.
Samt ev vad som helst mot smärtan utom epidural.
Jag är då öppen 5cm.
De hämtar akupunkturnålar att sätta mot ryggvärken. Och ska höja lustgasen. Då upptäcks det att en slang är lös.
Så, ja, lustgasen går absolut att höja - och även se till att jag faktiskt får nåt i mig ;)
Sen kändes livet lite lättare!

Klockan är precis vid midnatt när jag genom lustgasdimman hör barnmorskan säga - Om du tittar ner nu så kommer bäbisen!

Jag kikar ner samtidigt som jag känner bäbisen "glida" ut.
Ser en stor bäbis!
Men döm om min förvåning när jag ser att vår lilla tös har pung och snopp!!!
En kille?!?!!!
Jag blir inte mindre glad - absolut inte! Bara väldigt förvånad!
Ler och tänker att inget med denna graviditet har liknat någon av tjejernas över huvudtaget!

Så, vår familj var nu äntligen komplett!
Komplett med en liten prins - Vår Emmeth!
Och jodå, han är född på rätt sida midnatt!
Envis vinner ;) 00.01!

Kapitel 2 av denna förlossning tar vid!
Om du aldrig fått barn och inte älskar detaljer så kan de skippa detta stycke... ;)
Efter att bäbisen kommit ut ska moderkakan komma ut. Det har gått smidigt med de andra. Men, som sagt, denna graviditet och förlossning är inte som de andra! Så... Först väntar man på att det ska komma en krystvärk som ser till att moderkakan kommer ut. När inte det händer får jag värkstimulerande via navelsträngen om jag inte minns fel. Barnmorska och läkare försöker få ut moderkakan "den naturliga vägen". Trevligt eftersom det redan vart lite "action" där nere...
Efter en timme bestäms det att den ska plockas ut via operation. Och att de stygn som behöver sys ska göras medan jag är nedsövd.

Innan jag rullas iväg för operation frågar bm mig hur mycket jag tror att vågen kommer visa när Emmeth ska vägas.
Jag tänker nån sekund. Kollar på den runda goa bäbisen med hamsterkinderna som ligger i sin stolta fars armar.
3800 gissar jag. Max 3900.

Så, strax efter kl 1 rullas jag upp för operation!
Min första! Nånsin! Lite halvläskigt! Jag är inte rädd - men lite helt klart lite obekväm! Kontrollfreak som jag är lite grann ogillar jag att inte ha en aning om vad som händer!
Hur som helst! Läkare och sköterskor här och där!
Jag sövs fort! Allt blir svart!

Vaknar upp vid tre-tiden. Tar typ en kvart att vakna till. Är ju lite groggy. Men sen så känner jag mig redo!
Blir genast lite rastlös. Ligga där helt själv i ett rum med en ensam sköterska sittandes på en stol.
Känslan är typ "rulla tummarna..." Fast inte ens det går ju pga av sladdar och elektroder m.m
Får syn på min monitor och minns Nellies och Norahs då de föddes.
Börjar ställa frågor till sköterskan om vad alla siffror betyder och frågar några gånger hur länge jag måste ha "grimman" i näsan, elektroder på bröstet, nålar på händerna... De ska tydligen sitta där...
Obekvämt...
Jag vill ju till BB och träffa Emmeth och Mathias!

Så äntligen kommer min bm och sköterska!!
Jag undrar hur bäbisen mår och hur mycket han vägde.
Bm berättar att bäbisen mår fint och är en rejäl kille på 4445 gram!!!
- Va?! Vad sa du?!
- 4 4 4 5 gram
- ......!!!?! Säg det igen?!
- Ja, alltså nästan 4,5 kilo.
- oj.... Säkert?!
- Ja!! Och han är jättefin!

Lite chockad men glad att äntligen var på väg till BB rullas jag iväg.
Ligger i sängen och tänker att det är ganska bekvämt att ligga nerbäddad och bli omkringrullad...

Så!! Äntligen!! Inne på BB!! Klockan var nånstans mellan 4 och 5.
Äntligen få vara hos Mathias och Emmeth!!

När jag kommer in undrar Mathias om jag vill hålla honom!!
Om jag vill?!?!!!

Mathias lyfter över det lilla knytet!
Jag häpnar över tyngden hos min lilla bäbis!
Sen kan jag äntligen för första gången ta en titt på sonen utan att vara lustgas-groggy!

Jodå! Han är ljuvlig! Och jag är kär! Igen!
Livets mirakel!
Tänk att det var den här lille krabaten som legat där inne och busat och haft hicka varje dag!

Den enda trend Emmeth följt är att se till att komma när jag och Mathias inte mår bra. Båda var förkylda och Mathias hade tom feber!

Vi försöker vila lite. Är så trötta. Men jag kan inte sluta titta på vår lille prins!

Vid 8-tiden är det frukost på BB. Innan vi går för att äta passar vi på att ringa hem till våra stora tjejer och berätta för dem och morfar om lillebror!
De blir sååå glada!! Alla fyra!!
Vi bestämmer att Mathias ska komma och hämta dem när alla slutat skolan.
Mira går lång dag - ändå till kl 15.

Så vid 15-tiden är Mathias i Veddige för att hämta tjejerna. Men precis som lovat åker de in till stan på vägen för att tjejerna ska få köpa en present till lillebror.
Sen kommer tjejerna med Mathias. Morfar är med, men kör egen bil.
Mysigt att se dem träffa Emmeth första gången!!
Sååå stolta!!
Vi går till caféet och fikar med morfar innan han åker hem igen.
Jag inser att mitt stackars underliv fått utstå mer denna gång och blir fort ganska trött och har ganska ont.

Har pratat med Inga-Lill och Göran. De är sååå glada och tycker att det är så häftigt att det blev den 6/10!
Vi bestämmer att de får komma förbi och säga hej.
Mathias och tjejerna får gå själva och möta dem. Jag är helt slut och blir liggandes i sängen och somnar ordentligt för första gången det dygnet... Får sova i en timme ungefär.
Mathias kommer tillbaka och meddelar att Inga-Lill och Göran skjutsar tjejerna till Veddige istället för han. Så kan han stanna med mig.

Dagen efter känner jag efter och är klart obekväm med att Mathias som har feber ska åka fram och tillbaka mellan sjukhuset och tjejerna. Dessutom tycker jag inte om att inte ha koll och vara med tjejerna.
Den där rastlösheten.
Trots att jag faktiskt trivs bra på Varbergs fräscha fina BB!

Eftersom allt är ok med mig och Emmeth så frågar jag hur tidigt vi får åka hem.
Vi kan tydligen åka när vi vill.
Jag bestämmer mig för att åka hem på em.
Kan lika gärna knapra alvedon och Ipren hemma som på sjukhuset.

Så, tisdagen den 7/10 får jag och Emmeth ok-stämplar för att åka hem!






















- Posted using BlogPress from my iPad

Beställning!

Idag ringde min Gudfar.
Jag och mina gudföräldrar har alltid haft en speciell nära relation och både hörs av och ses regelbundet. Min gudmor är mammas lillasyster.
Mina gudföräldrar har alltid vart nära och ställer upp för oss i vått och torrt! Nästan som att ha en uppsättning "bonusföräldrar"
Ingen har spenderat så många timmar med fix i vårt hus som gudfar Göran. Han är händig, påhittig och har både erfarenhet och fantasi att lösa det mesta!

Deras enda barn - min kusin Mariette, var som en syster för mig.
Hon föddes med multifunktionshinder, men är en av de i särklass vackraste och mest levande människor jag känt. Hon lärde mig mycket om både mig själv och om livet. Vi har spenderat åtskilliga timmar ihop och under flera år var jag och Mathias assistenter för henne. Vi har många fina upplevelser och minnen ihop.
Tyvärr så kom det en morgon i maj år 2007 när vår älskade Mettan inte vaknade, utan flög till himlen istället. Hon lämnade ett stort hål av sorg och saknad efter sig, men alla vackra roliga minnen med henne bär vi med oss med värme.

Så, tillbaka till dagens samtal. Det roliga är att det Göran ringde om, pratade jag och Mathias om senast igår...
På måndag är det den 6/10.
Mariettes födelsedag. En laddad dag. En speciell dag.

Görans beställning var givetvis önskan om en bäbis just på denna speciella dag. Och ju mer jag tänker på det, ju mer rätt låter det. Det är ju Mettans dag, men tänk så fint om vår skatt kom och delade den dagen med henne och åter gjorde det till en dag att ses på och fira!
Firar Mariette och tänker på henne, det gör vi ju såklart. Men ni förstårnog hur jag menar...

Så... Min fina vän Bella kanske får fel?
Kanske inte blir någon "Kanelbullens-dag-bäbis"
Hon tyckte annars att det vore lämpligt att plocka ut den färdiga Bullen ur ugnen på just Kanelbullens dag...
Men, bäbisen i magen verkar inte vilja komma ut idag ändå.
Så... Jag får väl knipa imorgon och hoppa studsmatta på måndag och se till så att vår skatt som kompletterar familjen föds på just Mettans dag!



- Posted using BlogPress from my iPad

På tapeten...

Så äntligen ligger de där på sängen. Mina tavlor. Med "affischerna" jag beställde på ungcancer.se förra året.
Har tagit lite tid att få tummen ur och köpa ramar som passar.
Har iofs inte förrän nu vetat vart de ska hänga heller.
De ska upp i vårt sovrum.




Mot den grå tapeten.
Just nu "på tapeten" är ju annars syftet bakom ungcancer.se

Oktober. Den rosa månaden. Då hela Sverige blir ljuvligt rosa. För att påminna om kampen mot bröstcancer. November har blivit blå. Den ska påminna om prostatacancer.
Jag tycker det är bra att man stöttar forskning mot cancer. Jag tycker allt som är emot cancer är bra. Inte bara i oktober och november. Utan hela året.

Enligt mig själv har jag stött på lite för mycket cancer.
Ordet cancer ger mig rysningar.
Cancer tog min farfar. Min farmor. Min morfar. Och.. min älskade mamma.
Morfars kamp mot cancern var kort. Men grym. Ovärdig. Jag har fruktansvärda minnen av de månaderna...
Mammas kamp mot cancern var längre. 3 år. Den fick jag följa väldigt nära. Många sjukhusbesök. Många möten med läkare, sköterskor och personal av olika slag. 3 års berg-och dalbana som slutade fel.

Cancer är en så förfärligt lömsk, grym, plågsam och ovärdig sjukdom.

Cancer har tagit mycket ifrån mig.

Jag har många i min närhet som drabbats av cancer på olika sätt.

Jag har inte bara stött på lidande som slutat i död.
Jag har flera runt omkring sig som överlevt!
Som vunnit sin kamp mot cancern! Som är friska och lever bra liv idag!

Min filosofi är att man aldrig får ge upp! Aldrig! It's not over til it's over!
Jag tror inte att man kan vinna kampen enbart genom stark vilja pch "fighting spirit". Då hade både min morfar och mamma fortfarande vart hos oss.
Men med stark vilja, tro och kämparglöd tror jag att man har kommit långt.
Och man kan definitivt förlora kampen i huvudet. Ger man upp mentalt så tror jag inte kroppen orkar kämpa själv. Så tror jag.

Mest ledsen blir jag när unga människor drabbas. Unga människor med större delen av sitt liv framför sig. Kanske har de barn som behöver dem.
Jag var vuxen när jag förlorade min mamma. Men jag var inte redo ändå. Man är nog aldrig redo att förlora en förälder. Men, om jag som vuxen känns sån smärta och sorg efter min mamma, hur måste det inte då kännas för ett barn?! Det går inte att föreställa sig.

Eller barn som drabbas... Det känns så otroligt fel. Så otroligt fel. Jag finner inte ens ord för det. Som mamma har jag svårt att sätta mig in i den situationen. Jag har sett på nära håll hur cancer bröt ner min älskade mamma. Hur klarar ett mammahjärta att se sitt barn kämpa mot cancer?!
Våra småtöser föddes för tidigt och var nere på drygt 900gram och vände. De kämpade också. En förkylning hade kunnat ta dem ifrån oss.
Ändå. Det är inte samma sak.

Jag köper gärna rosa. Men många gånger när du köper en "rosa" produkt går bara några kronor till själva Cancerfonden. Bättre än inget. Och allt som är rosa är ju fint. Men vill du bidra, så skänk gärna en slant där hela din summa går direkt till den fond du vill stötta.

I julklapp förra året gav jag bort flera stycken "Fuck cancer-armband". Det kändes bra, och de som fick blev glada. En present med baktanke. Två flugor i en smäll.

Samma med mina tavlor. Dem köptes till oss. För att de var fina, och för att de samtidigt bidrog och påminde om nåt viktigt.

Idag har jag alldeles för många runt mig som kämpar mot cancer.
Eller går nära någon som kämpar.
Det skär i mig.
Vad kan jag säg? Kämpa på! Det låter lite klent och klyschigt.
Men så är det! Ge inte upp!
Bryt ihop ibland. Tillåt dig själv att vara ledsen och arg. Släpp ut känslor!
Men sen, samla ihop dig igen, ta ett djupt andetag och gå nästa rond!
Prata med människor du känner dig trygg med. Be om hjälp. Ta emot hjälp!
Ta en dag i taget! Ha hopp! Ha tro!! Och... Ge dig inte!! Fortsätt kämpa!!
Ta till vara på och njut av alla små vardagliga ljusglimtar och sådant som ger dig glädje, motivation och energi!
Omge dig med människor som får dig att vilja kämpa för livet!
Unna dig med gott samvete sånt som du vet gör dig starkare och släpp energitjuvar!

Cancern är ful. Den är grym. Den är lömsk och elak. Plågsam.
Men den vinner inte alltid!!!

Jag vet fleeera stycken som haft cancer - men idag är friskförklarade!

Även fall där många läkare sagt att cancern är obotlig och döden bara är en tidsfråga - så har människor vunnit! Blivit friska!! Fastän det sas att det var omöjligt.
Jag vet minst två!!

Så, ge inte upp!! Var en vinnare!!

Ja, ok.. Nu blev det lite starkt här på slutet.
Men för mig väcker cancern starka känslor.
Jag har respekt för den.
Men jag vet att idag är det många som vinner sin kamp!
Det glädjer mig! Mycket!

Så... Som sagt.. Jag hjälper gärna till och skänker en slant då och då till forskning mot cancer. Min lilla peng kanske inte gör så mycket, men tillsammans med många andras små bidrag så kan det göra skillnad!



- Posted using BlogPress from my iPad

Soff-läge!

Vi kör vidare med våra förkylningar. I natt var det Norahs tur att ta sig an feber med tillhörande förkylningsastmahosta.

Mathias skjutsade Mira och Nellie till skolan och skulle kolla när det var dags för skolfotografering för Nellie och Norah.
Tänkte att jag kunde masa mig till skolan med Norah så hon kunde vara med på klasskortet och så. Är ju inte så ansträngande - och hon är ju "egentligen bara förkyld".

Klockan 8.17 ringer mobilen.
- De tar kort direkt när det ringer in.

8.30 alltså!

Jo, men då var det bara för den höggravida förkylda mamman att lägga på ett kol eller sju...

Men vi hann!! :)




Och när mamman ändå var på benen och utanför huset så fick det bli en sväng till Hemköp också.

Eftersom vi missar uppskattade familjekvällen med tacos, barnaktiviteter och kul på Freda' i Viskadalskyrkan ikväll får vi göra eget fredagsmys hemma.



Dessutom hade vi ett gäng paket att hämta ut!


Tjoohoooo!!!
Ibland är det fint med postorder!!
Vinterjackor till tjejerna, nån julklapp och lite mer belysning till hemmet!




Så, nu är den lilla mamman helt slut.
Nu sänker vi varsin alvedon, häller upp varsitt glas saft och sen bäddar vi ner oss i sofforna framför tv:n!

Önskar er andra en skön dag i det fina höstvädret!

- Posted using BlogPress from my iPad

Hej Oktober!

Ja, så var årets tionde månad här!
Välkommen oktober!



Spännande start på denna månad. Vaknar tidigt med sprängande huvudvärk, täppt näsa som samtidigt rinner och värk lite här och där. Kan bara konstatera att en höstförkylning hälsar på även hos mig.
Tur att jag har sällskap av en go Nellie även idag och vi har ju frysen full av godsaker, och toapapper att snyta sig i finns det gott om, så vi ska nog klara oss idag med :)

Pappan är på väg till Växjö för jobb. Hoppas att han kör försiktigt och slipper stöta på andra på vägarna som inte är fullt så försiktiga...

Och den lilla växande bäbisen ligger kvar i magen och verkar trivas där inne alldeles utmärkt...

En tradition våra tjejer annars haft är ju att komma dagar då det "egentligen passar dåligt".
Mira ville ut dagen då Mathias åkte på en ordentlig förkylning med allt vad det kan innebära.
- Bäbisen kan komma vilken dag som helst, men inte idag, för jag orkar inte röra mig, sa Mathias på morgonen någon timme innan förlossningen drog igång. Det var ju bara att snyta sig, svälja en alvedon med morgonkaffet och tuta å köra ;)

Nellie och Norah valde ju inte bara att komma 3 månader tidigt, utan även nyårsdagen, som då även råkade vara samma dag vi fick nycklarna till vår nya stora lägenhet. Tack och lov att vi har vår fantastiska familj som stöttar i vått och torrt! Mamma, pappa, Inga-Lill och Göran skötte den flytten åt oss! Och även det äventyret gick ju fint!

Så, trots att denna lilla skatt inte följt något av sina systrarnas graviditetsmönster kanske just denna "tradition" vore nåt att ta efter?!?!
Känns ju inte så just nu... Men, vem vet. Dygnet har många timmar kvar ;)



- Posted using BlogPress from my iPad