Puh! Det var nära ögat denna gången!
Sitter nu och pustar ut och är tacksam att jag kom undan med livet i behåll.
Monsterattack. Igen. Inne i huset. Våren är här..
Ryser vid blotta tanken.
Är skakis...
För att ta det från början.
Glad över energi skuttade jag omkring här hemma och städade. Konstig mening, jag vet - men typ sant faktiskt!
Fyllde på vatten hos de små dunisarna. Stack ner handen i foderpåsen. Tar en näve mat att lägga i matskålen. Känner ett hårstrå som kittlar till i handen. Tror jag. Nä, döm om min förvåning och hjärt-attacks-skräck när jag öppnar handen och en lagom saftig husspindel springer ur min hand, ner på golvet och under en filt!
Sällan har de små monstren fått mig att skrika, men tro mig, denna gången skrek jag!
På sin vita springare kom min prins i skinande rustning till min undsättning och dräpte monstret. Jag kunde sen något skakig, men hyfsat lättad klättra ner från den höga pallen och sätta mig i trygghet och andas ut...
En kvart senare är jag fortfarande i chock men har slutat skaka ;)
Ok... Ni som har en fobie för något förstår nog hur min känsla vart, samt den milda hjärtklappning som en sådan upplevelse medför. Och för er andra som inte förstår... O well.. Grattis till er som inte har nån fobie! :)
Vill åter understryka att jag inte är rädd för spindlar för att de skulle kunna vara farliga - för det vet jag att de inte är. Jag kan inte förstå varför, eller begripa varför jag reagerar som jag gör. De är bara så vedervärdigt vidrigt äckliga så det bara kryper i hela mig och jag kan inte förmå mig att komma över det...
Och nej, barnen var där uppe och slapp skåda detta spektakel. Gör vad jag kan för att inte överföra mina hjärnspöken till dem...
Och eftersom de glatt lekte och gullade med förra husspindeln vi hittade verkar de klara sig fint....
- Posted using BlogPress from my iPad
