Game on!

Vi älskar spel!
Tv-spel är kul. Jag älskar alla varianter på Super Mario.

Men nu tänker jag på klassiska brädspel. Sällskapsspel.
Hur mysigt är det inte att samlas runt bordet. Ta fram kartongen med skojigt spel, öppna, förbereda och sen är det Game on!

Här spelas det spel ofta. Nästan varje dag. Jenga, Yatzy, schack, UNO, Labyrinten, Försvunna diamanten och 4 i rad är några av favoriterna här hemma. Om det finns gott om tid spelas Drakborgen!

I veckan hade Deckbox som ligger vid Bruket i Varberg öppet hus för alla spelsugna! Wow vilket koncept! Man får helt gratis gå dit och prova spel! Samuel och Karin som styr skutan går runt och förklarar och hjälper till. Vi var där i över 2,5 timme! Tjejerna hade sååå kul och flera nya spel testades och önskades i julklapp!
Mamman kunde mysa runt och hann till och med att njuta av en kopp lyxkaffe! Även lillprinsen hade kul med jämnåriga kompisar!

Mycket lyckat!














- Posted using BlogPress from my iPad

Bu!

Halloween!
Nåt som aldrig firades när jag växte upp.
Maskerad hände väl nån gång då och då. Det gillades!

Jag är fortfarande inte nåt stort fan av Halloween i den bemärkelsen att det ska skrämmas och tema zombies, monster, död och skräck.
Kan bero på att jag aldrig uppskattat rysare och skräckisar. Aldrig! Inte ens lite. Äckligt och obehagligt tycker jag.

Däremot gillar jag bus, fester och utklädning!
Maskerad, utklädning och ansiktsmålning är jättekul!
Men jag föredrar glada och/eller roliga teman.

En vän berättade att man i vissa delar av Norge mjukat upp Halloween till "Hello vän". Passar mig klart bättre!

Sitter nu i soffan med en kopp kaffe och liten paus.
Tjejerna gör glada kort att dela ut när de ska gå ut på Halloween-turné ikväll.
En liten örn i sällskap av två fladdermöss.
Jag har förberett för besök med små påsar med popcorn och mini-smarties-askar. Inget avancerat pynt hemma, men två stackars små pumpor fick vi karvat ur igår. Till tjejernas förtjusning.

För övrigt verkar det bli en lugn kväll hos familjen Nilsson.
Gissar på att det blir en myskväll med spel!
Nya favoriten Dobble står på agendan!



- Posted using BlogPress from my iPad

Bäbisen växer...

... och rent tekniskt går han väl egentligen inte under kriterierna för att vara en bäbis längre...
Men men... Han kommer alltid vara min bäbis.

Som barn nummer fyra med storasystrar som har aktiviteter har han ju liksom fått åka med och "anpassa" sig till ett aktivt liv.
Där kommer bärselen in. Wow! Älskar bärselen! Hur skulle jag klara mig utan denna fantastiska uppfinning!
Som den underlättat tillvaron vid alla våra barns bäbistid.
I synnerhet denna gång.
Emmeth älskar att sitta nära och hänga med i selen.
Så länge som med honom bar jag inte tjejerna. Men han ÄLSKAR bärselen.
Så. Vad gör man då nu när han är på väg att växa ur vår fina Babybjörn... Slutar?!

Nej nej! Varför bryta ett ypperligt fungerande koncept.
Man uppgraderar helt enkelt till nåt nytt!

Jajjemensan! Jag har införskaffat en ny pryl. Bärsele fas 2!
Vi har alltid haft Babybjörn innan. Men den går "bara" upp till 12kg, vilket tidigare har räckt utmärkt innan.
Jag har nu köpt en Ergobaby! Den håller för upp till 20kg och kan även bäras på ryggen! Ska nog även fördela tyngden bättre. Så detta känns toppen och spännande!

Dessutom har jag hittat en i favvofärgen teal. Eller Petrol. Mörk turkos... Ja, kärt barn har många namn...

Och ett vind- och vattentätt skydd passade jag på att beställa samtidigt!
Yeah!!!


- Posted using BlogPress from my iPad

Ups & downs..

Så sitter jag här. I soffan. Slö. Trött i huvudet.
Nöjd. Glad. Tacksam. Tänk om ändå huvudet kunde fatta det.
Så är det lite med sånna där depressionsrester.
Depressionsskräp som envist hänger kvar och vägrar släppa helt. Okontrollerbart.
Har nu dock lärt mig att liksom ana när vissa av vågorna kommer.
Ändå lika svårt att parera dem ibland. Och ibland är de oundvikliga.

Igår hade vi kalas för Emmeth.
Åh så kul! Jag älskar kalas! Verkligen! Det har jag alltid gjort! Kommer nog alltid göra. Så mysigt att fixa med och sen ha huset fullt av vänner!
Hade tidigt en plan för det där 1-årskalaset. Men, som vi alla vet blir det ju sällan som man tänkt. Dock blir det ofta så här ---> Jag chillar... För länge. Och sen är det bråttom vilket gör att mitt huvud blir trött och jag får förhandla med mig och min planer. Oftast blir det helt ok ändå eftersom jag oftast lägger ribban för högt från början. Burkar därmed oftast landa i nåt alldeles lagom och bra.
Så även denna gång.
Seg morgon och fm. Huvudet inte riktigt med på noterna. Jag är lätt avtrubbad och hjärnan tänker sakta. Och sen.. Så är jag där igen. Tidspress och då minsann blir det fart på mig... Fick göra en och annan korrigering i planen som hela tiden skalades ner..
Men på det stora hela blev det riktigt bra. Gästerna gör kalaset heter det va? Wow vilka gäster! Tänk vilken tur vi har som får vara omgivna av så många fina människor!
Det blev en tårta. Det blev bullar. Kakor. Popcorn. Salta pinnar. Godis givetvis. Saft. Kaffe och te. Vimplar och galet många ballonger. Min bror blev ballongansvarig och den herrn gör inget halvdant. Det är all-in, extra extra... Aldrig har jag sett så många ballonger i samma rum. Och dessutom i olika former och regnbågens alla färger! Barnen var lyckliga! Blev ju bättre än om jag själv hade organiserat ballongpyntandet. Det hade helt klart blivit mer diskret...

Glömde sätta ljus i tårta. Glömde sjunga för det lilla födelsedagsbarnet. Hann nätt och jämt hälsa på de trevliga gästerna... Men. Det tänk så så bra det blev ändå. Väldigt nöjd 1-åring!!! Nöjda systrar som hade massor av kompisar att leka med. Nöjda och mätta gäster. Vad mer kan man önska av ett kalas?! Så helt klart lyckat alltså!

Och, får inte glömma. Jag är ju aldrig ensam i nåt jag gör. Jag har ju världens bästa man. Vi är ett team! Tack o lov för honom! Min klippa!

Det var alltså en dag som gick i turbo-speed från morgon till kväll.
Som alltid avslutar vi med köp-mat. Igår blev det pizza. Mums!
Så skönt att inte ställa sig i köket igen efter ett kalas.

Idag. Dagen efter alltså. Som sagt. Nöjd. Tacksam. Lycklig.
Men trött i hela kroppen - särskilt knoppen...
Jag längtar tills den dagen då roliga grejer inte kostar så mycket energi i efterhand. Jag längtar tills jag återfår kontrollen över knopp å kropp. Kanske den dagen inte kommer helt. Eller så gör den det. Vem vet? Återstår att se.
Jag får helt enkelt fortsätta att träna på att balansera min energi. Hushålla. Spara. Vara snäll mot mig själv. Skala av onödiga energitjuvar och göra lite i taget - fast mer och mer. Trappa upp - sakta. Det är tålamodskrävande. Men jag jobbar på det.

Jaja.. Det var några sega dagen-efter-reflektioner.
Nu ska jag blunda några minuter medan Emmeth sover.
Sen ska vi åka och kolla när vår stora fina gudson spelar basket.
Det gillar jag!


- Posted using BlogPress from my iPad

Fyrabarnsmorsa

Så. Hur har första året som fyrabarnsmamma vart?
Lugnt, fridfullt och harmoniskt såklart!

Näe. Givetvis intensivt, full fart och med lätt sömnbrist. Men vad ska man förvänta sig? Det liksom anade vi innan detta kapitel startade.

Men jag är så nöjd. Verkligen! Glad och tacksam över att vår kille är frisk och dessutom inte har varken kolik, krupp, astma eller nåt annat stökigt.

Veckorna susar förbi och kalendern är aldrig tom.
Men tur är väl det för då hade jag blivit tokig!

Tiden rullar på i ett hiskeligt tempo, men vi har farten uppe och flyter med.

Hej barn nummer 4 och välkommen ombord på tåget!
Spänn fast dig och njut av åkturen. Tjoohoooo!

Det enda man kan vara helt säker på med livet är att man aldrig kan planera det helt. Plötsliga saker händer. Hela tiden. Man får vara flexibel och tålmodig. Ju fortare man upptäcker det desto lättare blir livet.
Det mesta löser sig ju.

Livet som fyrabarnsmamma är ibland frustrerande på det viset att tiden inte alltid räcker till för allt jag skulle önska. Ibland kan tålamodet också vara på bristningsgränsen och ekonomin är för det mesta mer eller mindre ansträngd.
Men inte heller nåt av detta kom som en överraskning.

Man gör ju sina val i livet. Vi gör våra. Ni gör era. Man kan påverka mycket. Det senaste 1,5 året har jag knappt jobbat. Så när jag kommer igång igen så kommer ekonomin också bli bättre såklart.
Tiden är ju som den är. Rättvis. Man får bara fortsätta träna på att prioritera och vara snäll mot sig själv. Man får sänka ribban inom vissa områden. Skala av. Inte skapa fler måsten. Ta vår trädgård som exempel. Eller vår källare. Oj oj... Finns så mycket att önska. Så mycket att göra. Kaos. Men ok... Det får vara så ett litet tag till. Det löser sig. Just nu står det inte högst på min prioriteringslista.
Och sömnen.. Äsch. Den är ju en petitess... Vissa dagar får man helt enkelt finna sig i att vara ännu mer disträ än vanligt och känna sig som en sengångare. Den delen rättar ju till sig så småningom...

Så... Även om orden jag skulle använda för att beskriva mitt liv idag inte är lugnt, fridfullt och harmoniskt vill jag ändå helt klart säga att jag är genuint lycklig. Jag lever ett fartfyllt rikt och friskt liv med min underbara familj! Med små stänk av lugna harmoniska stunder...
Heja oss!



- Posted using BlogPress from my iPad

För ett år sen...

... låg jag på soffan och tittade på Master Chef. Program efter program på Viaplay...
Mathias servade mig och tog hand om tjejerna.
Jag var 7 sega dagar över bf, vilket i min verklighet innebar minst typ några veckor över tiden.
Jag var ju inställd på att föda tidigt. Alla tjejerna hade ju kommit för tidigt, så det skulle ju vår fjärde lilla tös också göra.
Förutom att jag levde i tron att jag var förprogrammerad att föda före utsatt datum, så var jag ju även helt säker på att jag bara bär flickor och föder inga bäbisar på över 4 kg.
Om några timmar skulle alla dessa fakta vara krossade.

Jag hade ju vaknat nu på morgonen för ett år sen. Gått upp - nej förlåt, vankat upp (!!!) och kissat. Och då! Ni som vet, ni vet vad jag menar när jag säger att den där känslan! Känslan och instinkten som säger att NU är det dags! De här sammandragningar är SÅNNA där sammandragning. Förvärkar!

Nu var det ju det där med datum. Jag råkar ju vara en aning tjurskalligt envist lagd. Och om jag nu tvunget skulle gå över så ville jag prompt få ut ungen antingen på kanelbullens dag - för ironin att klämma ut Bullen i ugnen på just den dagen, eller med lite tyngre innebörd den 6/10. På Mariettes födelsedag. Mariette... Min älskade kusin som lämnade oss en majmorgon 2007. 29 år gammal.
Så... Döm om min irritation när jag vaknar den 5/10 med DE där värkarna!!! Nääääeeeeeee!!! Vet du vad!!! Det här går jag bara inte med på!!!

Så. Jag bestämde mig för att göra allt som stod i min makt (utan fara för barnet såklart!) för att förhala förlossningen!
Jag parkerade min något runda figur i soffan i horisontalt läge och rörde mig inte ur fläcken. Utom två gånger då jag var absolut tvungen att kissa. Som gravid kan man liksom inte knipa hur länge sen som helst utan att en olycka skulle vara ett faktum. Så är det bara...

Heeeeela dagen lyckades jag som sagt ligga still. Väl medveten om att när det skulle dra igång på riktigt skulle det kunna gå fort och då gör ingen vila i världen någon skillnad...
Just detta ögonblick kom nån gång vid 19.30-20-tiden. Alltså mitt i tjejernas läggdags.
Kände på mig att det liksom drog igång. Oklart om hur fort det skulle eskalera. Ringde pappa.
- Hej! Du... Det är nog dags att åka in. Kan du komma ner till tjejerna?
- Ja. Absolut. Ska jag komma nu direkt, eller om en stund?
Det roliga är att den frågan var jag inte säker på när jag slog numret till pappa... Jag fick stanna upp och känna efter en sekund eller två innan jag sen var helt säker på mitt svar.
- Nu pappa. Nu! Vore kanon. Verkligen...

Pappa kom direkt.
Vår BB-väska var färdig sen typ 2,5 månad tillbaka. Bäst att vara säker och förberedd liksom...
- Mammaaaaa! Vi vill kramas! Tjejerna var såklart uppspelta, förväntansfulla och nervösa! Glada såklart! Detta var ju superspännande!!! De studsade, pladdrade och fnissade!
Jag förstod dem helt klart, men försökte besvärat ta mig ut genom dörren! Började känna mig lite stressad...
- Mathias, vi måste åka NU!

Sagt och gjort. Vi åkte. Äntligen. Vilket (glädje-)kaos vi lämnade pappa med är ju en annan historia. Tur att han är så van vid tjejerna och känner dem väl.

När vi kom fram till Varbergs sjukhus frågar Mathias snällt om han ska hämta en rullstol att köra mig i.
Äsch, tänker jag... Det är väl bara att gå. Så långt är det ju inte. (Säger jag med gamla BBs läge i minnet)
Sen mina vänner börjar den evigt långa vandringen... (Kan höra nån pedagogisk berättarröst säga - sen vandrade de i 3 dagar och 3 nätter genom öknen... Bla bla bla)
Typ den känslan... Korridor efter korridor efter korridor....!!!! De oändligt långa sjukhuskorridorerna ville aldrig ta slut.
När vi så äntligen kom fram till slut så möts vi av en vänlig sjuksyrra. Hon ler och säger mjukt - Nu ska du få följa med till rummet längst ner i korridoren!
Men, seriöst! En korridor till!
Vänlig och gullig som hon var fortsatte hon prata med mig... "Hur går det" "Hur mår du" etc etc... Oklart om jag svarade. Tror att jag trots något irriterade känslor försökte le och svara. Man ville ju inte vara oartig liksom..
Men i mitt huvud tänkte jag nåt i stil med - Var tyst, eller prata med min man. Han håller inte på att föda. Jag andas. Låt mig va! Typ...

Samtidigt som jag försökte att uppföra mig civiliserat och andas hade jag maniskt koll på klockan. Jag hade ju för sjutton inte legat som en pinne på soffan i en evighet för att sen snuvas på mitt tänkta datum med bara nån timmes marginal. Det vore ju förfärligt retligt!

Efter en stund frågade barnmorskan vänligt Mathias varför hans fru ständigt frågade hur mycket klockan var... Han fick då lite kort förklara läget...

Jag hävdar bestämt att om jag vetat hur evighetslånga korridorerna var och då tagit rullstolen som min underbare make så snällt erbjöd så hade tiden inte vart några problem.
När krystvärkarna drog igång fanns det inget utrymme kvar att bromsa. Då var det liksom dags. Då var det bara att släppa kontrollen helt och lyda kroppen.
Med nöd och näppe kom vår lilla tjej ut på rätt sida midnatt och visade sig vara en liten prins!!! Döm om min förvåning! HON hade snopp minsann! Mycket märkligt upplevelse där man ligger med benen i vädret (typ) och fullpumpad med lustgas... Ett lyckligt, men något förvirrat ögonblick! Som sen landade i varm kärlek!
Spännande överraskning nummer två blev den fastväxta moderkakan. Spännande var ordet. Aldrig hade jag hört talas om detta. Men nu blev jag varse även detta faktum. Efter en timmes kämpande satt den rackarn fortfarande fast inne i mig. Tjohooo... Not.
Akutoperation. Jo ja tackar!
Tänk så många nya erfarenheter man hinner skaffa sig på ett dygn!
Första operationen med sövning. Förutom att dra ut den där moderkakan skulle jag tydligen samtidigt få uppleva att bli sydd "down there"
Även det en ny erfarenhet. Måttligt spännande. Men men...
Dock oändligt tacksam över att bo i ett land med så bra sjukvård! Ett smidigt rutiningrepp senare ligger jag på uppvak. Hade jag haft oturen att bo i fel land hade jag sannolikt förblött och mitt liv hade vart till ända där och då. Men. Här. I Sverige får man hjälp. På plats. Direkt. Av fantastisk personal. Tacksamhet!!!
Dock får jag erkänna att min otåliga personlighet och mitt lätt "drogade" tillstånd inte var överdrivet tacksamt just exakt på uppvaket.
Stackars sjuksyrra som hade den ärade uppgiften att vakta mig.
- Måste jag ligga här länge?
- Kommer nån och hämtar mig snart?
- Måste jag ha kvar alla slangar och sladdar?
- Alltså måste jag ha kvar ALLA slangar och sladdar?
- Jag känner mig rätt ok nu. Får jag gå ner själv.
Alltså, jag mår ok.

Men, så äntligen efter typ en seg timme så blir jag hämtad.
Då får jag nästa överraskning. De har ju under tiden jag legat på operation hunnit väga vår lille prins. Och vår lille prins var visst inte så liten. Nog hade jag hunnit se att han var stor. Men jag trodde nog att han kanske vägde typ 3800-3900 kanske..
Barnmorskan ler varmt och talar om att den lille gossen vägde 4445!
Tre gånger frågade jag -Va?!
- Alltså, Fyra fyra femma nolla.
- Ja, alltså nästan fyra och ett halvt kilo.

Jösses.

På väg till BB och mina killar ligger jag där i sängen. Nerbäddad och glor upp i taket.
Bm och sjuksyrran som var med funderade ev på om jag ff var drogad när jag ligger där å funderar högt. Det måste ju vara så det känns att bli nerbäddad i barnvagn och omkringkörd. Ganska mysigt faktiskt...

Väl nere hos min ljuvlige lille kille och min dunderförkylda man känns det skönt att få andas och lukta på bäbisen.
Där har ett nytt kapitel i vårt liv startat!

Sen dess har det gått 1 år.
Galet. Det året har verkligen gått sååå fort.
Hela familjen är så glada för vår Emmeth. Hela familjens charmtroll och prins. Underbart att få uppleva ytterligare en liten människas uppväxt!
Precis som sina systrar är han helt fantastisk och älskad till månen och tillbaka!

Som mamma njuter jag i fulla drag och tar till vara på så mycket jag kan. Denna gången vet och känner jag att familjen är full.
Inga fler bäbisar hos oss.

Helt underbart är det verkligen!
Men det kräver också mer av mig som mamma. Betydligt mindre sömn gör mig tröttare. Jag har fyra istället för tre att dela min uppmärksamhet på. Ekonomin ska hålla för fler munnar att mätta och fler kläder m.m.
Jag vill kunna hinna med alla mina barn. Jag vill vara en sån mamma som har tid att hjälpa till med läxor, laga mat, baka, fika, leka, göra små utflykter och vara engagerad i deras aktiviteter. Följa med på träningar ibland och matcher/uppvisningar.

Så. Jag känner mig verkligen sååå nöjd nu. Mer än nöjd. Såklart! Men färdig. Det bästa av allt är att jag är gift med världens finaste man. Vi pratar mycket. För oss är det viktigt att ha en öppen dialog och att prata, lyssna och respektera varandra. Det är så skönt att vi känner likadant. Inte nog med att jag får vara mamma till världens finaste kids, jag råkar även vara lyckligt gift med deras pappa som är min bästa vän!

Ja... Nu ska jag sluta skriva. Snacka om en låååååååång come back... Oklart hur många som orkat läsa allt.. Men men. Som sagt. Jag skriver detta lika mycket för mig själv som för någon annan. Mysigt att kunna gå tillbaka och läsa sen...

Ska åter igen försöka ta upp bloggen. Saknar ofta skrivandet.
Men ska försöka skriva oftare. Mycket oftare. Och mycket kortare...

Kram på er...


- Posted using BlogPress from my iPad