Ja ni vet. Nu kommer det ett sånt där inlägg igen. Jag tänker mycket. Ibland kanske lite för mycket. Känner mycket. Många känslor. Ofta stora. Och även de ganska mycket!
Balans är bra har jag hört. Det jobbar jag på! Är ju född i vågens tecken, så det borde väl vara medfött det där med balansen?! Eller?!
Hur som helst. Idag snubblade jag in på en blogg. En vacker stark kollega med en sjukdom skriver om sitt liv och sina tankar.
En av frågorna fastnande. Om du fick veta att du hade en obotlig sjukdom, vad skulle du göra då?!
Eller om läkaren sa att du bara hade 1 år kvar av livet. Vad skulle du använda det året till?!
Mitt svar blev:
"Hej!
Egentligen känner inte vi varandra. Vi har sprungit på varandra i förbifarten på en del event med jobbet. Men jag var tvungen att klicka på fb-länken och fastnade här på din starka blogg. Den berör. Mycket! ❤
Jag har ingen diagnos. Jag är inte sjuk. Men har gått igenom händelser i mitt liv som rört upp många känslor och tankar kring livet och döden.
Jag är också stolt och lycklig mamma till tre underbara barn och tanken på om jag skulle bli sjuk eller dö och lämna dem kan göra mig livrädd.
Jag har förlorat min mamma efter en svår och tuff kamp mot cancern.
Det har fått mig att grubbla mycket över vad hon gav mig som jag värdesätter högt, och då givetvis vad jag önskar ge mina barn.
Det jag kommer fram till är att mina varmaste minnen av mamma oftast kommer från de små kärleksfulla handlingarna i vardagen.
Som att kunna gå direkt hem efter skolan och öppna dörren och mötas av doften av nybakat. Jag minns att hon ofta satt med mig och klippte, klistrade, pysslade och vi skrattade mycket ihop. Jag saknar hennes många varma kramar. Hon älskade Elvis, så hans musik lever fortfarande kvar. Jag tyckte om att spendera tid med min mamma. Gör saker ihop som vi båda gillade. När hon var sjuk brukade jag pyssla om henne med fotbad och vi brukade måla naglarna ihop medans vi tittade på någon bra film. Hon brukade spontanhälsapå och sitta på trappan när solen sken och blåsa såpbubblor med mina barn. Eller ibland tog vi en promenad till skogen, eller nån lekplats och sen gick vi till kiosken och så fick alla välja en glass.
Vad jag menar är att ibland när tanken slår oss att vår tid på jorden är begränsad så vill vi göra så mycket. Och så stora saker. Men i slutänden så kanske det inte är det stora som är det viktiga. Ibland kan de stora väsentliga delarna vara de små kärleksfulla stunderna i vardagen. De som sprider värme och sätter guldkant på tillvaron. När vi verkligen ser varandra och ger varandra tid och gör det där lilla enkla extra bara för vi vet att det betyder nåt för den vi älskar. T ex kan jag sakna att mamma kommer förbi en vanlig dag och har köpt en inredningstidning och en burk cola bara för att hon visste att jag gillar det..."
Slutet lyckades jag tydligen inte få med...
Men, ja, ni fattar kontentan. Igen!
Tänk efter.
Vad är viktigt i mitt liv? Och varför?
En del av allt jag gör, vem gör jag det för egentligen?! Och varför?!
Skala av! Behåll kärnan! Prioritera!!!
Carpe diem mina vänner, carpe diem!
- Posted using BlogPress from my iPad
