2 märkliga år har gått sen jag tog ett sista farväl av min älskade mamma!
En av mina närmsta vänner och förebild i livet.
Efter många tårar och en tuff kamp mot cancern gav hennes kropp till slut upp.
Hon kämpade tappert. Längre än många hade orkat.
In i det sista lärde hon mig om livet och visade vägen mot den person jag önskar bli.
Stark, envis och levnadsglad. Hon älskade livet!
Många är spåren hon lämnat efter sig. Elvis-tycket finns kvar i familjen. Travintresset har pappa bevarat. Jag lagar mat och bakar gärna och ofta med barnen. Klipp och klistra i alla de former blir det fortfarande. Musik ljuder ofta i huset. Det går inte att skriva allt som hon tyckte om. Hon var en vacker människa som inte går att beskriva med ord.
Jag är innerligt tacksam och varm i hjärtat när jag tänker på min mamma. Hon gav så mycket! Och eftersom hon var så stor del av mitt - och våra - liv så lämnade hon ett stoooort hål efter sig. Så när jag tänker på henne gör jag det med stolthet och värme - men samtidigt även ett sting i hjärtat av saknad och sorg.
Igår var en dag med en berg och dalbana av känslor.
Glädje för allt vi fått. Värme av alla ljusa minnen. Stolthet över att ha fått gå bredvid en så stark och vacker människa.
Kärlek. Massa kärlek.
Sorg över att hon inte är här längre och en djup saknad!
Vissa stunder saknar jag henne så det värker djupt in i själen. Då skulle jag ge vad som helst för att få se henne komma cyklandes. För ett leende. En varm kram och känna hennes doft och höra hennes röst.
Det går inte att beskriva. Saknad och frustration.
Men inget konstigt. Det är helt naturliga känslor. Inget konstigt alls. Bara är så.
Ingen anledning att bli bekymrad för mig. Jag är helt ok.
Det är så här sorg ser ut. Och att sörja tar lång tid.
Man går inte omkring och är ledsen hela tiden. Men det poppar upp en tanke, en känsla lite då och då. Ibland ger minnet ett leende på läpparna och värmer hjärtat. Ibland bidrar minnena till tårar.
Så mycket att glädjas för och så mycket att sakna.
Som en vacker vän skrev till mig igår - Gud måste behövt en ängel i himlen.
Ja. Så han tog en av de vackraste med ett hjärta för alla de i sin omgivning.
Igår köpte vi vackra rosor som vi la på hennes grav. Tände ljuset som åter slocknat. Tänkte skicka upp två rislampor mot skyn. Den första lyckades jag slita sönder.... Och den andra fick vi inte tänt... Det blåste för mycket. Gjorde ett nytt försök med den lampan som inte gick sönder idag. Gick sådär. Lampan vek sig och började brinna så det gick hål... Skratta eller gråta?!
Så rislamporna får vi strunta i denna gång. Istället för att viska en hälsning i lampan så ville tjejerna skicka en hälsning med vinden.
Norah sa:
-Mormor, vi älskar dig och saknar dig.
