Tänk om det fanns besökstid i himlen.
En timme.
En timme med dig mamma. Så fort den hade gått. Så mycket vi hade haft att prata om. Goa skratt. Varma kramar. Kaffe som hann kallna.
Drygt 3 år har gått. 3 år!!! T R E ÅR utan dig!?!?!
Det skär lite i hjärtat att bäbisen i min mage aldrig kommer få träffa dig. Aldrig kommer bli buren av dig. Tröstad av dig. Bytt på av dig. Du kommer inte leka med denna lilla skatt. Inte heller sjunga för, eller läsa böcker för detta lilla knytte. Jag kommer inte kunna ta några bilder på er tillsammans. Det är en sorg för mig.
Jag vet att du gläds med oss från ditt moln i himlen.
Men ändå. Det är inte samma sak.
Dumma dumma dumma cancer som vände upp och ner på livet för oss alla! Dumma dumma dumma cancer som ställer till det för så många.
Jag saknar dig så. Saknar att kunna ringa dig och berätta om vardagliga ting. Saknar att höra din röst, dina följdfrågor och att du alltid var intresserad av att höra om alla "obetydliga" små vardagliga händelser. Saknar det där småpratet.
Tacksam! För allt vi ändå fick!
Tacksam, för att vi får ha pappa kvar hos oss!
Han är vår klippa! Med sin värme, kärlek och omsorg för hela vår familj axlar han hålet efter dig så gott han kan!
Han är tveklöst världens bästa pappa/svärfar och morfar!
Jag är stolt över honom!
Han är barnens hjälte och snällast i världen!
Så, ja... Precis som så många så består dagarna och livet av en salig röra av känslor. Starka, svaga, korta och de som alltid finns...
Livet. Samma för alla. Med höga berg och djupa dalar.
Jag har nånstans läst att vinnaren är inte den med flest eller störst vinster, utan den som rest sig upp igen flest gånger.
Och, ja, det tror jag på.
Life is not about waiting for the storm to pass, but learning how to Dance in the rain!
Eller, du kan inte stoppa havets vågor, men du kan lära dig att surfa....
- Posted using BlogPress from my iPad
