Välkommen att följa mig genom mina dagar som mamma, fru, dotter, egenföretagare.. och bara Madde! Detta blir som min öppna dagbok med stora och små funderingar, åsikter och bilder...

lördag 31 januari 2015

Min pappa!

Idag firar vi världens bästa pappa, svärfar och MORFAR!
Min pappa Baloo! Stor och stark som en björn! (Med ett hjärta mjukt som kola.)

En sån där pappa/svärfar/morfar som alltid har tid och ställer upp i vått och torrt! En sån där morfar som vill vara med när tjejerna gör nåt speciellt som att spela match eller ha dansuppvisning och även vara en del av deras vardag.
En sån morfar som gärna sitter och lyssnar när tjejerna läser sin läxa. Som tålmodigt sitter och tittar på spelen tjejerna har på sina ipads. Busar upp tjejerna och jagar dem tills de kiknar av skratt. Och han har alltid en kram över och en ledig famn att sitta i.

Idag firar vi honom!
Med god mat som Daniel lagat och prinsesstårta till kaffet!
Precis lagom!

Tack pappa!
Vi är så glada för dig!
Du är bäst!
Grattis!



- Posted using BlogPress from my iPad

Norah!

Idag var jag tvungen att ta en sväng om Ge-Kås. Behövde köpa ridskor och ridbyxor inför morgondagens come-back på hästryggen! Jag ska lära mig rida islandshästar!!! Åh så kul!!! Längtar!!

När jag nu skulle iväg till detta stora gula varuhus tyckte jag att det vore trevligt med sällskap - men inte av hela familjen. Känns onödigt att släpa in Emmeth i detta mecka för basilusker..

Frågade tjejerna och Norah ville gärna göra mig sällskap!

Så mysigt att ibland få tid med bara ett barn. Få tid att småprata och ägna all sin uppmärksamhet på bara en unge! De är ju vana att få dela min uppmärksamhet med sina syskon.

Norah är en pratglad, social tjej som älskar att prata.
Många tankar och känslor ryms i denna lilla tjej. Hon älskar djur! Och vänner. Hon har ett stort hjärta och är mycket omtänksam och mån om alla hon möter. Hon är musikalisk, har ett fantastiskt minne och är grym på att lägga märke till detaljer.
Denna sköna lilla böna gjorde iaf mig sällskap idag. Det var bara i bilen då vi lyssnade på musik som hon var tyst. Annars pladdrade hon nästan hela tiden om både det ena och andra. Så mysigt!
Hon är också väldigt hjälpsam. Så, jag hade god hjälp idag. Hon hittade allt möjligt fantastiskt som hon tyckte att vi skulle köpa!

Jag är så tacksam och lycklig över att få vara mamma till denna starka, vackra, omtänksamma, kärleksfulla och smarta tjej! Spännande att få se henne växa upp!


- Posted using BlogPress from my iPad

fredag 30 januari 2015

Fullt upp!!

En vanlig ledig fm för mig & Emmeth!


Vi har tillsammans lekt i babygymet!
Gått runt och pratat och sjungt barnsånger!
Ätit!! (Mycket viktigt!!)
Mamman testade att lägga prinsen vid babygymet själv. Det var kul i 20 sekunder. Prinsen skällde ilsket på mamman tills hon tog på sig bärselen och lyfte upp honom.
Mer barnsånger och småpladder.
Nu halvslumrar vi tillsammans i gungstolen och njuter av lugnet!

Gaaanska mysigt faktiskt!

Om en dryg timme kommer finaste systrarna hem igen!
De ser fram emot fredagsmys!

Tror vi börjar med ett parti Fia med knuff!

- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 21 januari 2015

God jul!

Så kom den äntligen!
Snön, som barnen väntat på sen mitten av december...
O well, bättre sent än aldrig!

Är det nu jag ska plocka fram tomtar, adventsljusstaken och hänga upp stjärnor i fönstrena igen och invänta den mysiga vita julen?

Barnen är iallafall jätteglada och njuter av det lilla vita som stannat kvar på marken. Är ju inga drivor att pulsa fram i, men de verkar nöjda ändå.
Tillsammans har de efter ett par timmar skrapat ihop något som tydligen är början av en igloo...
Efter en paus med varm saft, och ytterligare ett snöigt lekpass så kom de in med rosiga kinder, blöta ytterkläder och varsitt leende på läpparna!
Härligt!!


Nu är det en läx-stund innan kvällens innebandyträningar avlöser varandra.

Nästa vecka hoppas jag att min förkylning (med tillhörande hosta) är helt borta. För då kan även jag snöra på mig skorna och damma av innebandyklubban för ett pass ihop med andra mammor som precis som jag var aktiv innebandyspelare en gång i tiden...



- Posted using BlogPress from my iPad

torsdag 15 januari 2015

Solsken...

... hade vart trevligt...

Då är nästan vilket väder som helst ok. Bara solen skiner!
Regn kan vara både helt ok och riktigt mysigt, om det liksom inte regnade så ofta. Eller så mycket. Eller ihop med kyla, snö och massa vind!!

Nä.. Nu har jag fått nog av detta skräpväder!



Snyter mig (igen! Dumma förkylning!) Blundar och drömmer mig bort...
Tänker på barnens kusin Malin som kan njuta av underbart väder, värme och ljuvlig miljö i Asien!
Det hade suttit fint nu!!
Tänk er själva!
Äta ute, hänga på stranden.
Bada. Sola. Barnen leker. Äta glass och färsk frukt och sörpla fruktdrinkar...
Ja tack!!


Jaja... Det slutar väl regna. Nån gång.
Hörde att en ny storm var på väg.
Tjoho...

Lyckliga oss i Sverige som får ta del av så varierat väder... Så spännande!
Men men... Efter en tråkig vinter kanske man uppskattar den vackra våren som kommer sen ännu mer?
För att inte tala om sommaren!

Slutar tjura över höstvädret nu och hoppas att 2015 kan bjuda på fantastiska vår och sommar!!

- Posted using BlogPress from my iPad

måndag 12 januari 2015

Veckofotografering!

Måndagen den 6/10 föddes vår älskade lille prins!

Varje måndag tar jag en ny bild på honom med vit bakgrund.
Kul att sen kunna titta tillbaka och se hur han förändras.

Idag är han 14 veckor och man ser redan en stor förändring sen den första bilden togs.
Tiden går så sjukt fort!! Helt galet att han vart hos oss i över 3 månader!!!



Det är en go, glad, social och nyfiken liten kille!
Bortskämd är han med! Och stark vilja och hyfsat temperament också!!
Han är ett charmtroll som helst står upp. Vill ju kunna titta på allt och ha koll på läget! Pratar en hel del och har börjat upptäcka sina händer.

Han är vår lille älskling och blir ordentligt ompysslad av sina systrar!
Det värmer mammahjärtat att se hur måna de är om honom.
För honom har de alltid tid!

En av mina högsta önskningar att de fortsätter så - att våra barn alltid kommer komma överens och finnas för varandra.
Ställa upp för och prioritera varandra.
Så som jag och min bror har varandra.
Det är så det ska vara! Jag önskar att de alltid kommer hålla kontakten. Att de alltid kommer ha tid att stanna upp och finnas för varandra.
Jag hoppas att alla kommer få bilda familj och att de då fortsätter att träffas, umgås och ha kul ihop.
Jag hoppas att jag kommer bli en sån mormor/farmor som min mamma var för våra tjejer. En sån där mormor/farmor som alltid har tid för alla barn och barnbarn. Jag vill att de ska känna att de alltid kan vända sig till mig och veta att jag finns där.
En sån mormor/farmor som känner sina barnbarn och hittar på roliga saker med dem samtidigt som jag önskar få vara en del av deras vardag...

Ja... Här sitter jag och drömmer och framtiden...
Lätt att fall in på sidospår och spinna vidare.
Men tillbaka till ämnet!
Veckofotografering!!

Så kul att samla små minnen längs barns uppväxt.
Det här med foto varje vecka gjorde jag inte med tjejerna.
Hade inte snubblat över den idéen då.
Men det togs mycket bilder på dem alla tre ändå.

Emmeth fyller min mobil med bilder varje måndag.
Tar många bilder för att sen tvingas välja en till dokumentationsflödet!

Tur vi lever i det digitala samhället. Tänk när man växte upp och "bara" hade en sån där kamera med fotorulle i...
Då fyllde man kanske några få sånna där 36 eller 24-rullar på ett år...
Som sen skulle lämnas in på framkallning, och sen hämtas ut. Surprise! Alltid lika spännande varje gång att se vad man fotat och hur bilderna blev!

Nu tar man vissa dagar samma antalet bilder på en dag som man då gjorde på ett halvår - dessutom utan problem...

Här är 9 av dagens bilder på vår lillprins!



- Posted using BlogPress from my iPad

söndag 11 januari 2015

Disney on Ice

Äntligen var det dags igen!!
Disney on Ice!!
Vi älskar Disney i vår familj!

Första gången var det bara Mirabelle som gick. Det var Januari 2007 och Nellie och Norah var helt nyfödda. Vi bodde på Ronald McDonald-huset i Göteborg för att vara nära våra småtjejer. Olika företag sponsrar och skänker till Ronald McD-husen. Denna gång skänktes biljetter till just Disney on Ice. Både sjuka barn och syskon kunde få biljetter. Vi bad om tre.
Mina föräldrar tog med Mirabelle den gången. Hon var bara 19månader men älskade det!
De kommande åren fortsatte vi att köpa biljetter. Det blev tradition att mina föräldrar tog med Mirabelle på Disney on Ice. Deras grej liksom.
När Nellie och Norah var några år fick även de följa med.
Det var helt klart en av årets höjdpunkter!
Så mysigt för både mormor & morfar och för tjejerna!

De sista åren orkade inte mamma gå.
Så jag och Mathias åker med tjejerna nu.
Nåt år tror jag mina gudföräldrar gick med oss och barnen.
Och förra året tog de med oss på Teater istället.
Det var också riktigt mysigt!

Is-showerna är underbara!!
Så duktiga konståkare och så den underbara musiken samt fantastiska kläder, rekvisita och koreografi!!

I år fick vi se flera av mina favoriter på isen - Den lilla Sjöjungfrun, Rapunzel, Skönheten & Odjuret - och som final - showens höjdpunkt då hela arenan jublade - FROST!!!

Tre glada och väldigt nöjda tjejer längtar redan till nästa års magiska is-show!
Tack bästa morfar Anders för julklapps-biljetterna!!!











- Posted using BlogPress from my iPad

lördag 10 januari 2015

4 år av saknad

Idag har det gått 4 år sen min mamma lämnade oss alla i djup saknad efter en svår kamp mot cancern.

Å ena sidan känns det som igår, å andra sidan känns det som en evighet sen.

Jag minns den morgonen så tydligt.
En måndag. Jag satt i telefon när pappa kom.
Han gick in i vardagsrummet och satte sig.
Han var otålig och ville att jag skulle lägga på.
Jag var trött och blev lite irriterad över att han hade så bråttom - jag pratade ju i telefon!!

Så la jag på. Jag minns inte vilka ord han använde. Bara hur han sa det.
Kort och direkt. Och med en tung och trött röst. Mamma hade somnat in.

Vaccum. Vi visste ju att denna dagen skulle komma. Den kunde kommit igår. Eller för en vecka sen. Eller kanske imorgon. Men inte idag. Hur beredd man än är, så är man aldrig redo för det beskedet.
Vi hade förstått att hon inte skulle göra nån fantastisk come-back och vinna över sjukdomen. När hon hade förlikat sig med det. Då visste jag.

Lättnad för att hennes lidande och kamp var över.
Men sån obeskrivlig sorg över att hon verkligen var borta.

Jag var som i ett töcken. Matt. Trött. Uppgiven.
Samtidigt en mamma. Och fortfarande en dotter. Och en syster.
Så, jag var ju mitt i det hela och gick på någon form av extraenergi?!

Alla minnen från hennes sjukdomstid snurrar och ligger kvar i minnesbanken. Känslan av att sitta med sin mamma och hålla henne i handen medan hon skriker och gråter utav smärtan i benen och maktlösheten går inte att beskriva. Att se sin mamma, stöttepelare och förebild sakta men säkert brytas ner av grym plågsam sjukdom är en tuff erfarenhet.
Panikångestattacker. Ständig värk. Händer som plötsligt inte lyder och klarar av någonting längre. Fötter som svullnar och inte bär. Rädsla. Mardrömmar. Mer ångest.
- Snälla, lämna mig inte ensam!!! Jag kommer dö.
- Snälla mamma, jag kommer tillbaka. Du vet att jag måste hämta tjejerna från förskolan nu. Du är bara ensam en liten stund. Pappa är på väg hem.
- Om du går nu så ses vi aldrig mer. Då dör jag.

Så kunde en konversation lyda.

Maktlöshet.

Möten. Massa möten. Med alla möjliga människor av olika de slag om både det ena och andra.

Ett hem fyllt av div hjälpmedel. En sjukhussäng mitt i vardagsrummet. Rullator. Rullstol. Duschstol. Specialstol med stöd för toaletten. Trappklättrare för att hon skulle kunna ta sig ner för den lilla trappan till ytterdörren. Men den blev inte använd så många gånger. Hon var livrädd för att hon skulle välta och ramla i trappan. Även om det faktiskt knappt ens var möjligt.

In och ut på sjukhus. För behandlingar och prover...

Och mediciner. Måååånga!! Jag hade ett schema. Varje söndag fyllde jag köksbordet med små askar och sen satt jag och fyllde dossetten för kommande vecka.

Håret som till slut föll i tussar. Det sista rakade jag bort.

Vi köpte nagellack. Massa nagellack. Hon älskade när jag masserade hennes händer och målade naglarna.
Och ansiktsmassage. Fotmassage.

Hon blev sämre. Det blev mycket sjukhustid.
Hon blev sämre och sämre. Cellgifterna hon fick var riktigt tuffa. Läkarna sa att hon hade ovanligt mycket biverkningar.
Hon ville så gärna bli frisk. Hon ville kämpa. - Ge mig vad som helst. Ge mig allt! Jag tar det! Bara jag blir av med skiten.

Till slut var hon riktigt dålig. Hon orkade inte röra sig. En av cellgifternas biverkningar var smärta vid beröring.
Hon ville bara ligga i sängen. Men vårdpersonalen var ju tvungna att sköta hennes hygien och försöka motverka liggsår.
Till slut var man tvungna att lyfta henne med lift. För att hon skulle sitta upp korta stunder.
- Snälla Madde, be dem sluta! Säg till dem att låta mig vara! Kunde hon be mig med tårarna rinnande ner för kinderna.

Maktlös. Igen.

Jag har så många sånna här minnen. Jag kan inte skriva alla. De gör mig ledsen. Ledsen över att hon skulle behöva gå igenom allt. Hon som var en sån varm, vacker människa som brydde sig så mycket om alla. Hon som verkligen älskade livet!! Cancer är en elak, ful, lömsk och ovärdig sjukdom!

I det skedet då hon bara orkade vara vaken korta stunder hade hon gett upp. Det enda som fick henne att le var tjejerna.
När de kom kunde man se en liten gnista i blicken.
En skärva av den varma människa som min mamma var.
Norah brukade krypa upp nära mamma. Lägga sina små händer på hennes kinder. Se in i hennes ögon och säga - Du är vacker. Jag älskar dig.

Hon är saknad. Saknad mamma. Saknad fru. Saknad mormor. Hon är också en saknad dotter och syster. Och vän. Hon hade många vänner.

Efter att hon lämnat oss så följde ytterligare en intensiv tid. Papper. Möten. Alla hjälpmedel som fort skulle lämnas tillbaka. Rummet hon fått på Videbo (men bara hann ha över helgen) skulle röjas ur. Med mera...
Mycket som ska skötas "efteråt"

Begravningen blev vacker. Fast jag minns den inte. Jag minns förberedelser. Val av kista och urna. Jag minns valet av klänning. Val av sånger. Val av sångerska. Jag minns att jag höll tal. Jag minns att kyrkan var full. Människor jag aldrig sett kom och tog min hand och beklagade sorgen. Jag fick kramar av "främlingar".
Jag minns att tjejerna kom till kyrkan efteråt. De hade med sig blommor och teckningar. Och de fick tända ljus. De fick en egen lite. Stund vid kistan och kunde ta farväl av mormor utan åskådare.

Jag minns val av gravstenen. Urnsättningen.

Jag sitter här nu. Lyssnar på vinden som viner. Huvudet fullt av minnen. Blandade känslor...
Jag har en liten kille bredvid mig som skulle blivit hennes ögonsten. Som hon skulle skämt bort honom. Hon levde för sina barnbarn! De var hennes "grädde på moset" Livets lyx! Hon som funnits så nära för alla tjejerna. Först kom Mira som första barnbarn. Å så kul de två hade ihop! Ett magiskt band.
Sen kom Nellie och Norah med sin dramatiska start i v27+1. Då var mamma hos oss mycket. Utan henne (och pappa vet jag inte hur vi hade klarat oss?!)

Istället för lek, bus och massa kärlek kommer den enda kontakten Emmeth få med sin mormor vara fotografier.

Cancern kan vara vidrig. Den är vidrig.
Men idag blir många friska igen. Det glädjer mig.

Jag saknar min mamma. Nåt helt makalöst mycket. Obeskrivligt mycket. Ibland så mycket att det bokstavligen värker i mig... Tjejerna saknar henne med. Mest Mira. Hon gråter då och då för att hon saknar sin mormor så mycket. Det skär i mitt hjärta.

Men när jag tänker på mamma är det inte bara sorg och tungt.
Fina minnen får mig att le. Fina minnen värmer mitt hjärta. Tacksamhet över allt hon gav. Tacksamhet över att hon var hon och jag fick vara hennes dotter.
Hon var också min vän och hennes plats i mitt hjärta kommer aldrig kunna ersättas.

Tyvärr är det så här livet ser ut.
Alla möter vi sorger och får utstå svåra erfarenheter.
Motgångar kan man inte vaccinera sig emot. Det enda man kan göra är att ta sig igenom dem. Välja hur man hanterar dem. Tillåta sig själv att vara ledsen. Riktigt ledsen! Man får bli arg om man behöver det. Men sen även samla ihop sig. Resa sig igen och gå vidare.
Man glömmer aldrig, men man lär sig hantera sina känslor och erfarenheter. Det är en svår läxa att lära... Men nödvändig.
Motgångar ger erfarenheter och när man väl kommer ut på andra sidan gör man det starkare och klokare.
Det kan vara en krokig väg som går upp och ner och tar låååång tid.
Ärren kanske bleknar, men dem bär man alltid med sig...

4 år. Så kort tid. Och samtidigt en evighet.

Heaven is a place nearby.

Mamma, du fattas mig - men en dag ses vi igen...











- Posted using BlogPress from my iPad

torsdag 1 januari 2015

Välkommen 2015!

Ja, nä men, om vi skulle ta och börja året starkt med några trevliga citatbilder och tankeställare som kanske kan sätta ton 2015!?

Livet är som en berg och dalbana. För alla. Ups and downs...
Finns tyvärr ingen optimal mall att följa som passar alla...
Men man får försöka göra så gott man kan för att ta hand om både sina nära och kära samtidigt som man kommer ihåg sig själv!

Delar med mig av några bilder och texter som jag gillar.
Orkar du inte läsa allt så kan du hålla dig till bild 8! ;)

Ha ett fantastiskt 2015!



Bild 1 och 2. Ge mer! Inte nödvändigtvis prylar eller presenter. Ge med hjärtat! Ge av din tid. Ditt engagemang. Lyssna. Se! Var närvarande! Det är sånt som betyder något på riktigt!





Bild 3. Går lite hand i hand med de två första. Mindre fokus på materiella ting. I slutändan är det inte det som är det viktigaste. Visst är prylar kul! Det tycker jag med. Men när man börjar tänka till och prioritera så är det minnena vi bär med oss som väger tyngst!


Bild 4 talar lite för sig själv. Och till mig. Många "notes to my self" där ;)
Men bäst är sista raden...


Bild 5! Skala av! Prioritera! Välj ut vad som är viktigast. Släpp allt onödigt och fokusera på de människor och sånt som verkligen betyder något. Man släpar alltid omkring på en del som tar mer energi än vad det ger. Vissa ting går inte att förändra. Då får man släppa istället... Ibland lättare sagt än gjort...


Bild 6! Krångla inte till allt! Varken tankar eller vardagen... Jag har iallafall en tendens att ibland övertänka och krångla till och göra mer avancerat än vad som behövs... Ibland (ofta!!) är det enkla det som i slutänden är det bästa! Keep it simple Sweetie!


Bild 7! Den där C.S Lewis har sagt mycket bra och tänkvärt! Fortsätt drömma och sätta nya mål! Sluta aldrig att utvecklas och uppleva nytt!


Bild 8 liksom sammanfattar det hela...

Och, slutligen...
Bild 9! Bär den med dig genom 2015 och alla andra kommande år!



Men hallå?! Nio bilder? Inte helt ok va? Obekvämt..
Tio känns ju klart bättre! Mer symmetri på nåt vis...
Jag har inte alls några tvångstankar. Men känner mig lätt tvungen att klämma in en bild till...



Sådär ja! Nu kan jag slappna av!

Önskar dig ett härligt välsignat 2015!

- Posted using BlogPress from my iPad